Sött och salt

Fortsätter använda skrivpuffens dagliga ord i mitt manus. Året är 1971.

 

Sorin gjorde en gest med ena handen, som för att kommendera mig att komma med och gick fram till ett av spelborden. Han satte sig på den sista lediga stolen. Jag stod kvar bakom och iakttog hur han halade fram en bunt sedlar ur bakfickan på byxorna. Jag var chockad. Tusenkronorssedlar i en tjock hög med ett gummiband runt om. Jag undrade för mig själv hur han kunde ha så mycket pengar. Hans lön som vikarierande outbildad sjukskötare kunde inte vara hög. Sorin bläddrade bland sedlarna. Jag räknade till tjugo stycken, som han la upp på bordet och föste mot kvinnan som satt vid bordets kortsida. Vid den numrerade rödsvarta skålen. Ansiktsuttrycket i hennes hårt målade ansikte när tog hon bunten och istället föste tillbaka en hög med spelmarker var fullständigt neutral. Jag stirrade på hennes långa blodröda naglar. Samma färg som på hennes läppar. Kanske var hon ursprungligen från Japan eller Kina. Eller Korea. Jag kände inte till skillnaderna i utseende. Hennes smala ögon med så svart iris att jag inte kunde se pupillen var fängslande. Jag glömde Sorin och betraktade hur hon med höjd haka gick laget runt och tittade på varje spelare. Någon sekund på var och en. Hur hon sen rätade på ryggen och slog kulan åt motsatt håll mot hjulets rotationsriktning. Tystnaden i rummet var påtaglig. En ung kille med bleka kinder, som satt på andra sidan av bordet, slickade sig om läpparna. Så där som man automatiskt gör när man ätit något för salt eller sött. Gång på gång. Som av tvång, utan att viljemässigt kunna sluta.

"Tolv", sa hon med en förvånansvärt mörk stämma. "Nummer tolv".

"Helvete", hörde jag Sorin väsa.

Året var 1977, i april

"Jag gör det inte."

Anna drog in läpparna och tänkte att grimasen säkert gjorde henne ful.

"Jag är din chef. Du måste göra som jag säger."

"Jag vägrar", sa hon och hatade att hennes röst bröts och darrade en aning.

Avslöjad. Det var det skälvningen åstadkom. Hon blev avslöjad. Som en muslimsk troende kvinna som bar slöja som någon, utan att hon märkte det förrän det var för sent, brutalt dragit av hennes huvud.

"Erik får göra det. Det är hans kund."

"Du fattar inte, Anna. Det är så mycket trevligare när en kvinna kommer in med kaffet. Det pryder stunden på ett behagligt sätt."

Han la huvudet på sned och log mot henne.

"Jag gör det inte", sa hon igen och kände hur tårar fyllde ögonen.

"Herre gud, klart du skulle börja gråta. Du som kvinna kan ju alltid komma undan ansvar genom att börja snyfta."

Anna kunde inte uppbåda kraft att svara. Det gjorde ont i bröstet. Tyst vände hon på klacken och gick ut.

"Hör nu, vart tror du att du är på väg?" hörde hon bakom sig.

Veckans utmaning på Kulturkollo

Författare om, i och bakom en text.

Jag vill väldigt gärna rekommendera Bodil Malmstens fina bok om skrivande: Så gör jag. Konsten att skriva. En vackrare bok får man leta länge efter. En bok som förstås handlar om att skriva. Men här finns inga måsten eller regler utan Bodil Malmsten berättar helt enkelt, som titeln säger, om hur hon tycker att det ska vara och hur hon gör. Boken kan man inspireras av om man skriver skönlitterärt eller bara njuta av att läsa. För att inte tala om att glädja sig åt att studera  alla vackra foton.

 

 

 

 

Ankomsten

Tyngden från ryggsäcken Leif precis placerat på ryggen och den tryckande hettan gjorde att han tog ett snedsteg och höll på att ramla över landgångens rangliga ledstång. I förvirring ropade han till,  rätade på sig och tog ett fokuserat sikte på kajen några få steg bort. En man i svart uniform med mässingsblänkande knappar som stod och betraktade alla passagerares ilandstigningar, stirrade på honom med mungipor som pekade neråt. Leif gick sakta förbi, tittade inte bakåt men kunde känna mannens blickar i nacken.

Svettstrilar kittlade sig neråt, längs med ryggkotorna. Han drog kepsen längre ner över pannan och rättade till sina metallbågade runda solglasögon. Skugga. Han längtade efter skugga. Och en kall öl. En mörk gränd med låga vitrappade byggnader på var sida låg framför honom. Det var helt tyst. Inte en enda människa befann sig ute. Var höll alla hus? En rörelse. En man uppenbarade sig. Han ställde sig bredbent i den dunkla öppningen. Mannen var mörk i hyn, var klädd i en fotsid beige kreation och hade en liten vit kalott på huvudet.

Än sen?

Idag slår jag ihop två olika skrivövningar:

• En skrivutmaning från Författarskolan på FB. #79 - hur gick det sedan? (första kursiva delen). Skriv en fortsättning.
• Skrivpuffens ord idag: Vilket som...

Himlen var blå med bara några molntussar vid horisonten. Högsommarvärmen skulle bli svår idag. Han funderade över förruttnelseprocessen. Hur lång tid tar den? Snart kommer någon att irritera sig på stanken.

Min fortsättning:

Än sen, förresten? Det klack till i hans hjärna. Vilket som var viktigast stod helt plötsligt klart för honom. Alltet såg han nu i blixtens vassa ljus. Hans läppar sprack upp i ett stort flin. Helt ärligt. Han gav fullständigt fan i vad som hände, förutom det faktum att han lyckats göra Janne till ett ruttnande as. Han hade eliminerat sitt hatobjekt nummer ett. Desto bättre, när han tänkte närmare efter, att hela världen fick veta. Eller i alla fall hela Sverige. Han skulle bli kändis. Få vara med i teve, i nyheterna. Bli huvudperson i en dokumentär gjord av en seriös journalist. Det var det värt. Faktiskt... han såg fram emot det.

"Kom an bara", sa han högt till sig själv och ställde sig i försvarsposition med händerna knutna i höjd med ansiktet. "Jag är beredd."

I samma ögonblick ringde det på dörren. Hans kropp stelnade. Armarna föll rakt ner som om de med ens vägde flera ton. Det fortsatte ringa. Ringde, ringde. Långa signaler. Han försökte lyfta ena foten för att ta ett första steg mot hallen. Det var omöjligt. Ringandet gick över i ett hårt bankande.

"Hallå! Det är polisen! Öppna!"

Han stod kvar.

Förspillda år

Utmaningen var att ta en bok och skriva en text baserad på en slumpmässig mening i början av boken. Jag valde Spelreglerna av Jonas Karlsson: Han förstod sitt eget sätt att se på världen och hur saker och ting kunde bli som dom blev:

Han förstod sitt eget sätt att se på världen och hur saker och ting kunde bli som dom blev. Äntligen fattade han. Det hade tagit alldeles för många år. Förspillda år. Otaliga besök hos psykologer och terapeuter som inte hade tjänat något till alls. Bara kostat en massa pengar. Han var inte dum, han hade genomskådat de flesta. Sagt vad han begrep att de ville att han skulle säga. Som tjänade deras syften. Deras speciella inriktning. Han hade så förskräckligt lätt att falla in i alla de roller som förväntades av honom. Spela upp en scen med honom själv som ensam skådespelare. En livets monolog. Så kastade sig minnet med ens över honom. Som om någon hårt knuffat till honom i ryggen så att han fick anstränga sig för att hålla balansen. Han hade spelat teater sen han var liten pojke. Sen han instinktivt förstod att han tvingades förställa sig för att överleva. Hans mamma använde honom i sitt eget drama. Det var han och mamma mot pappa.

Gnuttor

Det var inte förrän efter en stund hon blev medveten om smulorna. Hårda torra gnuttor,

säkert efter en smörgås Sorin tidigare ätit i sängen, som irriterade hennes mjuka hud.

Hon avskydde smulor i sängen. Utan att tänka vidare på saken började hon borsta bort.

"Vad gör du?"

Han höjde huvudet och studerade henne med ett leende. Hans mörka lockiga hår stod rakt

ut från huvudet. Med ens kände hon sig dum. Löjligt petig.

"Inget speciellt", sa hon medan hon lutade sig mot Sorins bröst och andades in hans en aning svettiga doft.

Hon gillade honom, även om hon inte var förälskad. Inte än. Mer fascinerad. Trots att han

hade smulor i sängen.