Sitta

Jag sitter i en gungstol. Det var länge sen jag satt i en gungande möbel. Det vilar någonting meditativt, hypnosframkallande över gungstolar. Jag har en känsla av att de nog inte är trendiga. När jag var barn hade de flesta familjer en gungande möbel hemma. En stoppad fåtölj försedd med medar eller en i målat trä med lös dyna. Eller annars kanske det stod en hammock i ett hörn av trädgården. Då kunde man dela stunden och tankarna med en kär vän. Det var rofyllt att sakta låta kroppen pendla fram tillbaka. Jag tänkte så bra. 

Att gilla eller inte gilla

Den här morgonen kände hon sig inte alls tilltalad av spårvagnen som dundrade och skrek sig förbi nedanför hennes sovrumsfönster. Det var så besynnerligt. Känslan, förnimmelsen som kunde vara så komplett olik sig från dag till dag. I går morse vaknade hon med en obehaglig föreställning. En tanke som upprepade gånger färdades genom hjärnan: Hon hörde inte längre. Det var så tyst att hon måste ha drabbats av dövhet under natten.

Då saknade hon ljudet. Snälla spårvagn, kom genast. Överrösta mina tankar med att gnisslande, kvidande och gällt bromsande stanna vid hållplatsen där nere, bönföll hon igår.

Så löjligt, sa hon högt för sig själv och satte sig upp i sängen. Samma ljud som hon just nu ryste av, ville skrika så högt att hon överröstade, var samma dön som hon för ungefär ett dygn sen längtade efter.

Termen

”Förstår du inte termen?”

Hon såg på mig med uppspärrade ögon som hon ögonblicket senare lät smalna av så att jag till slut bara såg något blänka till längst in. Jag skruvade på kroppen, vågor av hetta attackerade mitt ansikte. Utan att jag kunde förhindra det, flög bägge händerna uppåt och jag satte handflatorna mot kinderna.

”Är det för varmt härinne?”

”Nej.”

”Eller snarare termerna. Plural. De kan inte vara nya för dig?”

”Nej.”

”Förklara nu för mig. Vad är syntax och semantiska strukturer?”

Med ens började jag bli ilsken. Hjärnan svallade. Så... som en plötslig blixt som lyser upp en klarblå himmel dök ett minne upp. Inom mig klingade en tydlig röst. Jag hade hört någon säga det.

”Det handlar om textuella faktorer, som är lätt kvantifierbara och om typografi”, sa jag, rätade på ryggen och satte mig högre upp i stolen. ”Fast å andra sidan är begriplighet inte lätt att kvantifiera. Textens perspektiv är faktiskt det som väger tyngst”, fortsatte jag och lade mig vinn om att artikulera orden väl.

”Ett ögonblick”, sa kvinnan medan hon reste sig upp, vred på kroppen och gick fram och öppnade dörren. ”Jag kommer strax”, sa hon samtidigt som hon tog steget ut i korridoren, slängde en blick på mig och försvann.

Tuggandet

Hon tuggade så frenetiskt att kinderna blåstes upp. Därefter gjorde hon ett misslyckat försök att svälja. I samma ögonblick gav insikten sig tillkänna. Klart och tydligt såg hon ordet framför sig, skrivet med stora röda bokstäver. Hon hade drabbats av akalasi. Nej förresten, inte bara kramp i magmusklerna, utan kramp i de flesta muskler i kroppen som hon kunde märka fanns där någonstans, väl gömda. Armmusklerna smärtade och det drog i bröstmusklerna. Som om hon varit på gymmet för första gången på flera år. Det stockade sig i matstrupen. Snabbt reste hon sig upp ur stolen och hann precis kasta sig ut genom dörren innan det som kom upp vällde över de röda rosorna i rabatten.

Vända om

Ett tag tänkte hon vända tillbaka. Inte gå därifrån utan ta tag i problemet istället för att fly. Ta sig i kragen, som hennes mamma alltid sade, när hon uttalade sig om någon som inte klarade av att styra upp sitt liv. Hon hatade det uttrycket. Redan när hon var liten flicka. Hon ville protestera när mamma sade så, men gjorde aldrig det. Rädd för att mamma skulle tro att hon var en av dem. En av förlorarna. Hon förstod inte vad det betydde, det att ta sig i kragen. Det ville hon egentligen fråga. Kanske hade inte mamma haft något svar. Mamma som alltid var stark, medan hon själv var en vekling. En som inte stod upp för sig själv. Skulle hon vända om?

Ont, ton och not

Lövverken faller

Hjärtat gör ont på hösten

September är här

Utan noter spelar hen

Tonerna lugnar ändå

Mannen

Bild från http://www.flickr.com/photos/namaste04/11585450024/sizes/z/in/photostream/ 

Det hade börjat bra. Vi sammanstrålade på Landvetter flygplats den lördagen. Jag tyckte förstås att det var underligt att han inte hade någon resväska med sig. Bara en svart minimal ryggsäck som han hade slängt upp över högra axeln. Tanken drog bara snabbt genom mitt huvud, sen glömde jag bort det. Flygresan gick smidigt och vi fick ett dubbelrum med stor balkong som vette ut mot det turkosa Medelhavet. Första dagen tillbringade vi på stranden. Svältfödda på sol och bad. Han tog med sig hotellets vita frottéhandduk till sandstranden, drog av sig sina slitna blå jeans och svarta T-shirt. Utan att byta ut sina urtvättade sladdriga kalsonger mot badbyxor lade han sig ner på rygg och vände upp ansiktet mot himlen. Jag stirrade på några hårstrån som stack ut ur kalsongkanten.

Det var dagen efter som han sade till mig att vi skulle promenera inne i gamla staden under förmiddagen. Kanske ta en fika. Jag hade börjat undra över varför han aldrig tog av sig sina solglasögon. De satt på näsan dagtid som kvällstid. Jag kunde aldrig se hans ögon, bara skönja konturerna bakom det mörka blänkande glaset. Vi köpte en guidad tur på det lilla lokala konstmuseet och när vi kom ut samtidigt med några andra turister, lade jag märke till att han sackade efter och långsamt drog sig bort från gruppen. Jag tittade på honom på avstånd. Han såg åt mitt håll med en min som inte gick att tolka. Med ens blev jag rädd. Jag kastade en blick på honom och kände ett djupt obehag. Nu visste jag. Jag ville inte.