Mannen

Bild från http://www.flickr.com/photos/namaste04/11585450024/sizes/z/in/photostream/ 

Det hade börjat bra. Vi sammanstrålade på Landvetter flygplats den lördagen. Jag tyckte förstås att det var underligt att han inte hade någon resväska med sig. Bara en svart minimal ryggsäck som han hade slängt upp över högra axeln. Tanken drog bara snabbt genom mitt huvud, sen glömde jag bort det. Flygresan gick smidigt och vi fick ett dubbelrum med stor balkong som vette ut mot det turkosa Medelhavet. Första dagen tillbringade vi på stranden. Svältfödda på sol och bad. Han tog med sig hotellets vita frottéhandduk till sandstranden, drog av sig sina slitna blå jeans och svarta T-shirt. Utan att byta ut sina urtvättade sladdriga kalsonger mot badbyxor lade han sig ner på rygg och vände upp ansiktet mot himlen. Jag stirrade på några hårstrån som stack ut ur kalsongkanten.

Det var dagen efter som han sade till mig att vi skulle promenera inne i gamla staden under förmiddagen. Kanske ta en fika. Jag hade börjat undra över varför han aldrig tog av sig sina solglasögon. De satt på näsan dagtid som kvällstid. Jag kunde aldrig se hans ögon, bara skönja konturerna bakom det mörka blänkande glaset. Vi köpte en guidad tur på det lilla lokala konstmuseet och när vi kom ut samtidigt med några andra turister, lade jag märke till att han sackade efter och långsamt drog sig bort från gruppen. Jag tittade på honom på avstånd. Han såg åt mitt håll med en min som inte gick att tolka. Med ens blev jag rädd. Jag kastade en blick på honom och kände ett djupt obehag. Nu visste jag. Jag ville inte.