Att gilla eller inte gilla

Den här morgonen kände hon sig inte alls tilltalad av spårvagnen som dundrade och skrek sig förbi nedanför hennes sovrumsfönster. Det var så besynnerligt. Känslan, förnimmelsen som kunde vara så komplett olik sig från dag till dag. I går morse vaknade hon med en obehaglig föreställning. En tanke som upprepade gånger färdades genom hjärnan: Hon hörde inte längre. Det var så tyst att hon måste ha drabbats av dövhet under natten.

Då saknade hon ljudet. Snälla spårvagn, kom genast. Överrösta mina tankar med att gnisslande, kvidande och gällt bromsande stanna vid hållplatsen där nere, bönföll hon igår.

Så löjligt, sa hon högt för sig själv och satte sig upp i sängen. Samma ljud som hon just nu ryste av, ville skrika så högt att hon överröstade, var samma dön som hon för ungefär ett dygn sen längtade efter.