Jag valde att hoppa av

När jag för fem år sen sa upp mig från mitt fasta anställning för att studera, hoppades jag att det skulle innebära ett nytt intressant jobb, nya utmaningar i en helt annan bransch. Ordsvallet just då böljade i olika media om hur viktigt det var för arbetstagare att ha en bra hälsa, för att kunna göra ett bra jobb. Sjukskrivningarna var på tok för många. Friskvård skulle bli en grundläggande rättighet för alla anställda på ansvarfulla företag. Träning på arbetstid skulle införas. Hälsostrateg skulle jag bli, bestämde jag, ett framtidsjobb.

Första motgången var när jag fick veta att jag som 53-åring inte hade rätt till vare sig studiebidrag eller studielån. Andra motgången kom efter examen. Det fanns inga jobb. Under de tre åren jag hade studerat hade arbetsmarknaden förändrats. Stramats åt. Dåliga tider. Ingen tänkte längre på friskvård. Ingen politiker nämnde längre de långa sjukskrivningstiderna, att det var viktigt att göra något åt problemet.

Mitt i allt detta uttryckte våra politiker däremot, med väldigt höga utrop, att alla måste jobba ytterligare ett antal år, långt förbi nuvarande pensionsåldern, 65 år. Annars räckte inte pengarna.

Jag förstår att alla som kan, måste jobba längre upp i åldrarna. Men hur ska det fungera? Vem orkar jobba i samma yrkesgren år ut och år in? Om de flesta ska jobba till minst 75 år, kan det väl inte vara för mycket begärt att den som vill, kan få jobba med olika saker under yrkeslivet? Våra folkvalda måste skapa gynnsamma förutsättningar för människors utveckling. Underlätta för människor att kunna byta bransch.

Nej, istället ringde ramsan ”skomakare, bliv vid din läst” i mina öron. Jag fick snyggt och fint krypa tillbaka in i rondellen och ta ett jobb i den bransch som jag med yster förtjusning lämnat tre år tidigare.

Till alla politiker ger jag nu uppmaningen: före ni ropar på äldre arbetskraft, börja med att ta bort ålderstaket för studiebidrag och studielån. Ge äldre ekonomisk möjlighet att kunna studera. För mig är det för sent, men det kommer många efter mig.

 Krönika är en litterär text där det kronologiska händelseförloppet beskriv och kommenteras Krönika är en litterär text där det kronologiska händelseförloppet beskriv och kommenteras.Krönika är en litterär text där det kronologiska händelseförloppet beskriv och kommenteras

 

Aldrig meningen

Hon var enda kvinnan. Runt omkring henne satt äldre gråhåriga män med allvariga ansiktsuttryck. Några med det tunna håret omsorgsfullt kammat uppåt från pannan, andra med hårtestar som stack upp åt olika håll. De betraktade henne utan att röra en min. Vissa såg ut som de skulle somna när som helst. De kanske hade tråkigt. Alla, utom hon själv som hade en smaragdgrön fotsid sidenklänning, var klädda i svart och vitt. Frack var föreskrivet. Men förstås inte för kvinnor. Det stod antagligen inget i stadgarna om hur damer skulle klä sig. Det var aldrig meningen, att kvinnor skulle få sitta där uppe på podiet, tillsammans med män.

Det var bara hon kvar nu. Kungen vände sig mot henne. Hon tog tag i ena armstödet på stolen och drog sig sakta upp. Satte fram ena foten för att ta ett första steg. Samtidigt kände hon hur skons smala klack fastnade i klänningsfållen. Hjärtat stannade, nästan. Det hettade i kinderna. Hur hon lyckades förhindra fallet, kunde hon aldrig erinra sig efteråt, men klacken lossnade och hon kunde ta steget fram till honom. Bugande tog hon emot priset.

Efteråt när de satt runt middagsbordet, ville hon utbringa en skål med kungen.  Hon hade trots allt fått ett av de åtråvärda priserna. Kungen stod redan med glaset höjt. Metaforiskt saluterade han alla gästerna genom att svepa med glaset över alla gäster. Han gjorde samma svep flera gånger.  Intrycket var att han letade efter någon. Henne. Förstås. Enda kvinnan. Hon försökte fånga hans blick, höjde sitt vinglas. Precis då fann hann vad han sökte.

– Hovmästaren, mitt glas är tomt.

Då går vi

– Jag skulle vilja ligga med dig, sa han.

Det högg till i skrevet av ren och skär lust. Han var attraktiv med sin vårdslösa gångstil, ystra svarta lockar med en skymt av ett och annat silvergrått hårstrå och skimrande blå ögon. Ingen självgod pojkspoling, utan en fullvuxen man som vet vad en kvinna vill ha. Helt och hållet i överensstämmelse med den vedertagna mallen, fulsnygg, charmig och med ett icke oansenligt kvinnotycke. Han ligger med många, tänkte hon, utan tvivel. Han var typen som lockade och pockade tills han fick ett ja. Just nu gjorde han en stöt mot henne.

Förresten, hon kunde väl också, precis som hon anade att han gjorde, njuta av stunden, av vällusten att känna sin egen hud gnidas mot någon annans? Tänk om han hade en excellista i sin dator, där han satte ett nytt svart, fett kryss för varje erövring?

– Varför inte? sa hon högt, log och tog ett steg mot honom.

– Då går vi, sa han och höll fram handen mot henne.

 

Tingesten

Elin kände blickarna bränna. Tre par ögon hade etsat sig fast vid hennes händer. Fingrarna, som nyss oändligt långsamt tagit bort det guldfärgade glänsande presentpapperet, lika långsamt vänt och vridit på den avlånga tunga kartongen, var kalla och stela. Förpackningen var så åbäkig att hon fick hålla den med bägge händerna för att inte tappa den. Sent omsider låtsades hon hitta öppningen, drog långsamt upp fliken och kikade ner i mörkret. Blytungt glas. Omfångsglas. Omfånget hade en fadd brunlila kulör, med ingraverat mönster av dansade par. Hon tvingade sig att lyfta på nacken och med viss möda höll hon tingesten högt upp i luften.

– Så vacker, sa hon i en falsetton hon inte kände igen hos sig själv.

– Ja visst är den? En investering, ska du veta, sa Dagmar.

– Den kommer att stiga i värde, fortsatte Gustav.

Varför var det alltid likadant med svärföräldrarna? Måste Dagmar börja och Gustav vara den som fyllde i? Varför var det aldrig tvärtom? Hon fnissade till.

– Ni påminner mig om Bill och Bull, sa hon högt.

Jag visste inte

På en ölandsformad ö, en bit ut i sjön, låg huset där mina morföräldrar bodde. Det var ingen stor sjö. Från stranden där jag stod kunde jag urskilja det röda torpet med tegeltak. Nu var bägge döda. På somrarna i min barndom åkte mina föräldrar och jag alltid dit och hälsade på under några veckor. Morfar kom och hämtade oss i en eka i trä med utombordare. Det fanns två bostäder på ön, mina morföräldrars och det hus där min sommarkamrat Agneta och hennes pappa bodde. Deras hus syntes inte från den plats jag stod nu. Det låg en bit upp på ön, mellan några täta hängbjörkar. Hon och jag var lika gamla. Det var likadant varenda sommar. Först tittade vi på varandra med skygga blickar från sidan utan att säga något. Efter en stund släppte blygseln och vi var tillsammans hela tiden, fullständigt oskiljaktiga. Agneta var ett ensamt barn, har jag förstått nu många år efteråt. Hon hade bara sin pappa. Hennes mamma dog när hon var sex år.  Vi pratade inte så mycket om det. Jag kommer ihåg att jag frågade en gång, men hon svarade undvikande, som om hon inte ville att jag skulle få veta omständigheterna. Av någon anledning som jag inte själv begrep, fick jag för några dagar sedan för mig att jag ville åka tillbaka. Nu. Direkt. Jag fick bråttom. Måste åka tillbaka till ön. Jag hade ingen aning om, om någon bodde där eller om husen var övergivna. Tänk om Agneta bodde kvar? Jag kände med ens hur mycket jag hade saknat henne. Nere vid strandkanten låg en gammal gisten eka med utombordare. Hoppas den är tät, sa jag högt till mig själv medan jag gjorde en grimas, annars får vinden bestämma vart du ska. Med möda drog jag ut den en bit i vattnet och tog sen ett skutt över kanten på båten. Startmotorn lät inte alls som att den hade lust att sätta igång, men efter ett antal resultatlösa försök, jag hade så när gett upp, gick den igång. Jag satte kurs mot ön.  

 

Min agenda

Jag undrar varför

Ordet agenda skorrar

Jag, en revoltör

Räkor Oriental

Jag undrar varför jag alltid är så klumpig? Inte fysiskt utan verbalt. Alldeles för ofta får jag rodnande haspla ur mig en ursäktande kommentar till något dumt som kommit trillande ur min mun. Grodor kallas det. Orättvist mot grodorna tycker jag. Grodor pratar inte, de låter, men de talar inte. Dessutom kan de inte kallas osmidiga, de hoppar faktiskt påtagligt långt. En gång sa jag till en väninna:

– Det syns inte.

Hon hade precis berättat att hon lyckats gå ner fem kilo. Den gången jag var på bjuden på middag till en väninna med man och blev bjuden på räkor i curry. Istället för att berömma värdens matlagning sa jag:

– Så länge sen det var jag lagade Räkor Oriental. Det måste jag komma ihåg.

Eller när jag naivt oanande talade om för en kollega att jag gått med i Republikanska föreningen. Det var ohyfsat sagt. Hon gick igång på alla fyra. Vad hade jag emot kungen? Han gjorde ju jättemycket för Sverige. I och för sig, hur hade jag kunnat ana? Att det var så känsligt. Med hettande kinder fick jag förklara mig. Jag snubblade på orden. Jag kanske borde nysta i det här?