Funderingar (om att vägleda)

Vägleda. I vilka sammanhang behöver vi vägledas? När jag ”slår upp” ordet på Wikipedias hemsida leder påfallande många referenser till texter om religion. Kristendomen ansåg (anser?) att människan behövde lotsas genom livet, både vad gäller tro och vardagligt leverne. För det första var det strängeligen förbjudet att göra Gud uppretad. Barnuppfostran med de tio budorden som rättesnöre var förstås grundläggande, äktenskapet heligt och det fanns inte annat alternativ för ett barn än att lyda sina föräldrar. Lönskaläge var absolut förbjudet.

Lönskaläge? Jag fortsätter mitt letande på Wikipedia. Det visar sig vara en typ av hor. Det fanns tre olika slags hor, nämligen just lönskaläge som innebar en sexuell förbindelse mellan två ogifta parter. Vidare fanns det enkelt hor, där bara ena parten var gift och dubbelt hor förstår ni säkert vad det innebar. Jag fortsätter att läsa om straffen som utmättes för otukt . Ett dunkelt illamående stiger upp genom kroppen, halsen blir trång. Jag måste sluta läsa. Frågan dyker upp i min hjärna. Vem vägledde egentligen de makthavare som bestämde och utförde vedergällningarna? Vem kontrollerade att de styrande levde ”rätt”?

Än sämre mår jag, när jag tänker på att liknande och till och med mycket vidrigare bestämmelser kring tvåsamhet fortfarande idag är vardag för många runt om i vår värld.

Hon gick över gränsen (forts på texten om Rosalind Franklin)

Året var 1962.
Det kom så lägligt, precis som om de på något oförklarligt sätt hade haft med saken att göra. Crick, Wilkins och Watson var visserligen pragmatiska från späd ålder, alla tre, men sådan inverkan var inte möjlig. Det förstod de. De var ju sanna vetenskapsmän och därför kloka och förnuftiga individer.

Hemligheten skulle nu näppeligen upptäckas. Wilkins hade stulit hennes exklusiva foto som låg i en låst låda på hennes laboratorium. Hon hade fångat ett DNA på bild. Det var inte svårt att få upp skrivbordslådans skrangliga lås, nappa tag i det och gömma det i innerfickan på kavajen. Städerskan hade sett honom när han gick ut från rummet, men att han befann sig där var inget underligt för henne. Och vad skulle hon förresten säga? Och till vem?

Nobelpriset i medicin skulle snart bokstavligen ligga i deras händer. Nobelpriset för upptäckten av DNA. Enligt reglerna kunde högst tre personer dela på priset. Nu löste Rosalind Franklin dilemmat själv. Hon hade gått över till andra sidan, dött i cancer några år tidigare och kunde inte längre blotta dem. Och bestämmelserna sa dessutom att en död person inte kunde få priset.

Överenskommelsen att aldrig nämna Rosalind Franklins betydelse i sammanhanget var ett tyst avtal. Pakten fanns där likväl, i tryggt förvar, hos Crick, Wilkins och Watson.

Rosalind

Det var tidigt på våren, en tisdag år 1953. Rosalind lyfte på huvudet och såg ut genom det höga fönstret med blyinfattningar längst upp. Himlen var mörk, det regnade ymnigt och hon såg hur trädgrenarna svängde kraftigt i vinden. Magen kurrade, hon slängde en blick på armbandsklockan. Hög tid för lunch. Som vanligt hade hon glömt bort tiden. Hon gled ner från den höga laboratoriepallen, slätade till sin smårutiga grå bomullsklänning framtill och tittade sig omkring i labbet. Tomt, kollegorna hade gått utan att kommunicera med henne. Rosalind hade varit så fördjupad av sitt arbete att hon inte märkt när de lämnade lokalen. De tyckte förstås att det var onödigt att säga något, eftersom hon ändå inte kunde följa med, tänkte hon. Idag gick det inte att ta med sig den medhavda lunchen ut i universitetsparken. För kallt och regnigt. Kanske skulle hon ta med sig en stol och sätta sig i korridoren? Ibland kändes det helt nödvändigt att byta miljö. Då dög till och med korridoren.

Om det inte varit för att det var hennes engagerat omsorgsfulla arbete som underlättat upptäckten, skulle hon för länge sen tagit sina pinaler och lämnat universitetet för gott. Men det var så fascinerande, upptäckten av DNA. Rosalind hade antagit att nu… nu äntligen, skulle hon bli erkänd som den framstående vetenskapare hon var, en forskare bland andra vetenskapsmän med stort inflytande. Det blev aldrig så.

Text inspirerad av Rosalind Franklins öde, om en liten detalj som fastnade i min hjärna: som varande kvinna fick hon inte vistas i universitetets matsal, det universitet som var hennes arbetsplats.

Lisas satsning

Efter tio år som ekonomiansvarig på Proforma Förvaltnings AB var Lisa fullständigt uttråkad. På morgnarna var stegen från busshållplatsen till företagets port lika skoningslöst tunga som huvudet var kyligt ekande tomt. Hon tryckte sakta ner varje bokstav och siffra på tangentbordet, en i taget, det var helt omöjligt att genomföra arbetsuppgifterna effektivt. Hösten genomled hon på något oförklarligt sätt. December och julen kom.

- Vad är det här? frågade hon och betraktade det stora bruna kuvertet som låg i henne knä.
- Min julklapp till dig älskling.

Lisa tvingande in pekfingret i den lilla vrån utan lim på överdelen av kuvertet och drog hårt. Tog fram ett vitt papper med svart och röd stor text.

- Tack för din anmälan till vår kurs i deckarskrivande, läste hon sakta. Men, tack älskling, vad spännande.
- Ja, jag tyckte det verkade som du behövde lite stimulans och du är ju så bra på att skriva texter, det vet jag redan. Kanske är skrivande något att satsa på för dig, vem vet?

Under kursens gång började deltagarna på var sin kriminalroman. Det var det roligaste hon hade gjort på hur många år som helst. Det var det här hon ville, SKULLE, göra! Ett år senare satt hon med ett färdigt manus. Hon kallade boken ”Soloballerinan”, den handlade om en ung kvinna som hittas död i sitt kök i Hällevadsholm. Lisas egen födelseort. En kvinnlig polis får ta hand om fallet.

Lisa formulerade ett kort och kärnfullt följebrev, där hon kortfattat sammanfattade handlingen i boken och berättade lite om sig själv . Det blev de stora kända förlagen som hon skickade sitt manus till. Att hon vågade? En dag ringde det i mobilen. Ett 08-nummer. Hjärtat bankade till.

- Det här är från Bonniers förlag. Vi är intresserade av din bok. Om du vill kör vi. Blir det den succé vi tror, vill vi att du gör en hel serie om polisen från Hällevadsholm.

Dagen därpå gick Lisa raka vägen in till chefen på Proforma Förvaltnings AB och sa upp sig.

Bekymrad

Hon känner sig ideligen osäker på andra människor. Är dessa individer så vänliga som de verkar eller framför de en väl inövad akt? De där som alltid har uppdragna mungipor? Kanske sätter de på sig en mask gjord av transparent gummi och med tilltalande drag, innan de går hemifrån. Förklädnaden gör att de ser lugna och harmoniska ut på utsidan, medan det egentligen blåser orkan i deras inre.

Hennes känslotentakler letar sig långt ut och anar ett skådespel. Det är tröttsamt att känna så mycket. En ständig mental prövning att hela dagarna gå omkring och undra ”gillar han inte mig eftersom han inte svarar på tilltal?” eller ”varför ser hon på mig så där konstigt, ser jag underlig ut?”. Det hade varit mycket skönare att inte vara så sensibel för andra människors vibrationer. Hon är avundsjuk på alla som kan gå genom livet och inte låter sig påverkas. Finns det sådana förresten? Eller låtsas de bara?

På vischan (om ett fordon)

Det är bilen som gör att hon aldrig blir en del av gemenskapen. En högfärdig stadsbo ovan vid hur det går till på landet, kommer hon alltid att vara enligt byborna eftersom hon kör omkring i en BMW. Trots att hon har bott i samhället i lika många år som bilen är gammal. En väl bibehållen himmelsblå BMW 328i, årsmodell 1996. För här kör man Volvo, med blek och matt röd eller orange lack och med rost i dörrarna. Eller annars tar man traktorn upp till affären. Ofta ser hon ett antal traktorer med enormt stora däck stå parkerade utanför. Hon noterar att alla är nya och i blänkande tomatröd eller klarblå färg.

Hösttecken

Natten orkar inte längre hålla kvar dagens milda värme. Sex grader plus klockan sju. Morgonen är klar, en gnistrande blå himmel tvingar mig att kisa. Jag öppnar munnen, drar in ett långt andetag sensommarsval luft. I samma ögonblick sköljer en känsla av saknad över mig, det gör ont i magen. Så långt till nästa sommar. Så många dagar och nätter ska passera innan jag åter får möjlighet att ta en simtur i havet. Att efteråt med lätta steg gå fram till duschen som står uppställd på höjden ovanför sandstranden. Låta soluppvärmt duschvatten skölja av stickande torrt salt från min solmätta kropp.