En dagsnyhet, fr dagens GP sid 5 "dårskap kan ge kreativitet"

- Pappa! Vad betyder krea... krea t i v i t e t?

- Jo, min lilla Lisa, jag tror man kan säga att det är när någon är påhittig, har lätt att hitta på nya spännande saker.

- Aha, som när jag kom på att jag kunde äta min medicin om jag fick glass efteråt? Eller som när jag kom på en ny lek igår?

- Ja, ungefär och när du kom på ett sätt att lösa din räkneuppgift du hade i läxa häromkvällen. Lisa, du fattade att det inte bara finns ett sätt, som är det rätta, utan flera ibland. Det kallar jag fantasi.

- Men pappa, det står i tidningen att dårskap kan ge kreativitet. Vad menas med det pappa?

- Dårskap? Ja, det är när någon är galen, tokig.

- Men pappa, jag är väl inte tokig? Pappa, jag vill inte vara tokig!

- Lisa, det är du verkligen inte. Kom hit så jag får krama dig. Sätt dig här i mitt knä.

- Pappa, jag vill inte vara konstig.

- Jag ska försöka förklara bättre. Dåre är ett dåligt ord. Ett dumt ord. Du förstår, Lisa, de menar säkert att det är någon med ovanligt livlig fantasi. Det kan uppfattas lite konstigt. I alla fall av människor som själva aldrig har nya idéer och drömmar. De är tråkiga. Det är inte dig det är fel på, Lisa. Du är inte tråkig och inte alls konstig. Du är min alldeles, alldeles fantastiska flicka.

- Vet du vad jag tror, pappa?

- Nej, Lisa, vad tror du?

- Jag tror att de bara är avundsjuka på oss som hittar på nya saker. Så det så.

Hans mössa (skriv om något norskt - skrivpuff 17 maj)

Han hade alltid en stickad svart mössa på sig. Inne i lokalen. Hela långa vintern och hela våren. En luggsliten, nopprig hängig sak i yllegarn. Kanske tvättad många gånger, funderade jag. Han bar den långt nerdragen i pannan. Enbart det smala kantiga ansiktet stack fram nedanför mössan, rosablekt med runda uppspärrade blå ögon. Ville han gömma sig, undrade jag? Har han anammat tonårsvanan att ha mössa inne? Han är väl ändå lite för gammal för det?

Vilken överraskning! Jag kunde inte låta bli att titta lite extra på honom. Det är i början av maj och han har bytt till en brokig keps i norska flaggfärgerna. Den satt snett över det smala tunna huvudet och kepsens ovanligt breda skärm räckte långt ner över högra örat. Snuddade vid skuldran när han vid något tillfälle skakade på axlarna. Har han dåligt med hår? Varför annars envisas med huvudbonad? Jag försökte kika i smyg. Nej, kan inte se något hår under kepsen.

När jag klev in i lokalen en vecka senare, ryckte jag ofrivilligt till. Det var nämligen den dagen han hade bestämt sig för att skippa mössan. Skippa kepsen. På ett helt självklart sätt stod han där naken. Utan hår. Han var helt blänkande kal. Inga ögonfransar, inga ögonbryn. Inte ens några små fina ljusa fjun i ansiktet.

Slutledning

- Luigi. Jag hoppas du har en jävligt bra anledning att störa mig. Jag är gudfader, min tid är dyrbar. Det vet du.

- Det här är viktigt, Luciano, det lovar jag. Det är din svåger.

- Vaddå min svåger? Vad är det med den mesproppen?

- Din svåger, Luciano. Han har utfärdat ett kontrakt. Ett kontrakt bland våra egna, vår familj, för att döda dig. Den som lyckas får bli hans högra hand.

- Hans högra hand! Vad menar du?!

- Blir hans förtrogna, Luciano, den som får den bästa platsen bredvid den nya gudfadern, din svåger. När du är död, Luciano.

- Han vill överta min plats som gudfader, Luigi?

- Mmm.

- Min slutsats, Luigi, mitt svar blir att ta den jäveln först. Innan han hinner.

- Jag förstår, Luciano, men tänk på din syster. Hon blir änka och kommer att stå där utan försörjning. Med fyra barn.

- Tar jag ingen hänsyn till, Luigi, jag hittar en som kan ta min otrogna hund till svågers plats. Det gäller min heder. Familjen. Han är inte längre medlem i min familj. Han får bytas ut.

- OK, Luciano, men hans familj kommer att utkräva hämnd.

- Visst, Luigi, i vår bransch funkar det så. Vi gör stora affärer, riskabla affärer. Då får man fiender. Vi är tuffa män, inga små gula kycklingar. Inget, säger jag, inget får stoppa oss. Speciellt inte otrogna veklingar. Se till att han försvinner. Men vänta till du vet vem som får kontraktet att ta mig. Döda honom först. Den ynkryggen. Sen min svåger. Se till att han får lida.

- OK, Luciano, jag fixar det. Dödar långsamt.

- Gör hur du vill, bara gör det.

Blusen (ekonomiskt lättsinne - skrivpuff 11/5)

Hon ville visa sig från sin bästa sida. Alltså naturligtvis då framifrån. Exponera klyftan mellan brösten, betona särskilt mycket med puderskuggningar. Låta honom se hennes solmätta solbruna glansiga hud. Framhäva sina smäckra smala händer med djuprött lackerade manikyrerade naglar med franskt vit halvmåne. Midjan utan överflödigt fett.

Ett litet gnissel ekade genom butiken varje gång hon drog i några klädgalgar med påhängda damblusar. Hon såg sig omkring. Noterade att hon var enda kunden. Tog tag i en vit skir sak. Som en brudslöja. Studerade plagget ingående. Vad är det för tygkvalitet? Voile? Ringningen formad till ett ansenligt brett U. Flortunna genomskinliga spetsar fladdrade nerför knappraden i skimrande pärlemor. Snäva tunna ärmar med trumpetformade krusiga kanter. Kort modell. Perfekt.

- Vill du prova?

- Ja, gärna, storlek trettiosex.

Såå skön. Läcker. Låter betraktaren skönja behån under precis lagom mycket, precis kant i kant med blusens övre rand. Hon måste köpa den. Vill ha, vill ha. Den är redan min.

- Jag tar den!

- Ja, absolut, den är som sydd för just dig. Tillverkad i silke.

Expediten vek ihop blusen med lätta flinka fingrar, lät den glida ner i påsen, drog ihop snöret för att man skulle kunna bära den på axeln. Slog in beloppet i kassan.

- Det blir sjutusen kronor, tack.

Den varma känslan inom henne blev till frost. Hon frös, axlarna ryckte till i en rysning samtidigt som hon febrigt rotade i väskan efter plånboken.

Att tygla sitt humör

Hon såg ett eldklot uppenbara sig framför ögonen, sen blev allt sotsvart. Annars brukar arga människor se rött, sägs det, men inte hon. Ilskan vibrerade i kroppen. Plötsligt kom hon att tänka på vad hennes mamma och syskon ofta hade sagt till henne när hon var barn: bli inte så fruktansvärt arg, lugna dig, akta dig så du inte blir lik din far. Då skämdes hon, ville inte alls vara lik sin pappa, utan så olik som det bara gick. Nu var det annorlunda.

Hon ville bara fräsa. Spotta och fräsa. Såg in i hans ögon. De lyste som spotlights trots att de var mörka. Brann av förbittring och envishet. Mig rubbar du inte, skrek ögonen till henne.

- Men vi sa ju att vi skulle byta till ett nytt gemensamt namn. Sen.

- Jag vill inte byta!

- Men jag la ju till ditt efternamn till mitt för att vi skulle kännna en gemenskap. Det var en UPPOFFRING från min sida. FATTAR du inte det!? Vi skulle ju byta SEN!

- Du är ju tjej, du är van. Min identitet är Martin Olsson, har alltid varit och kommer alltid att vara. Jag VILL INTE BYTA! Glöm det.

- VAN?! Är det något jag har fötts med, tror du? Är det så du menar?! Finns i alla kvinnors gener, eller?

- Ingen idé att du säger något mer. Jag ändrar mig inte.

Ursinnet började långsamt dra sig undan, hon kände bara en mödosamt växande flod av orättvisa flöda genom kroppen. Hon var tyst, sa inget mer högt. Bestämde sig. Det första jag gör imorgon bitti. Kontaktar PRV. Tar tillbaka. Det är vad jag ska göra. Ändra.

Båten (att hushålla)

- Men, vad har du gjort!? Vad är det här?

- Öh, jag har köpt en båt.

- Men, jag sa ju till dig att vi inte har möjlighet att köpa nån båt, att vi måste hushålla med våra pengar. Och så går du och köper. Ändå! Fast vi var överens.

- Ja, öh, jag kunde inte låta bli.

- Och vad är det för båt förresten? Det är ju ett ras. Ett fullkomligt fullständigt vrak.

- Ja, hm, jag tänkte jag kunde skrapa och måla lite.

- Lite? Det räcker nog inte med lite. Det här är ett gravt renoveringsobjekt. Du får ringa och säga att du vill lämna tillbaka den.

- Nä, men det går inte. Det kan jag inte göra.

Båtspillran står sen på tomten under sommaren och vintern. Hon undviker att se åt det hållet av trädgården, låtsas att den inte finns. Till sommarsäsongen året därpå säljer han båten, med förlust.

Att känna sig utesluten

Kommer du och hälsar på mig? En kyss från Kalle. Hon läser meddelandet som nyss anmälde sin ankomst med ett pling i inboxen, betraktar vyn över den gnistrande vita sandstranden, det turkosa havet med glitter i och strandpromenadens skimrande i ljusgrått. L'lle Rousse, Corse stod det med stora snirkliga bokstäver på överdelen av fotot. Det är klart hon ska åka. Nu. På en gång.

Kommer du och hämtar mig på Bastias flygplats? Jag anländer fredag sjunde juni, nästa vecka, klockan sju på kvällen. En kyss från Lisa.

Där står han! Han är faktiskt snygg med sitt lockiga ljusbruna hår och han är lång och smal. Passar i den starkt turkosa färgen på arbetsskjortan. Kalle Silander, Platschef står det på namnskylten. Hon får en skön innerlig kram och en fransk puss på varje kind.

- Välkommen Lisa, välkommen till Korsika! Kom! Jag har bilen utanför.

Det tar ett par timmar att ta sig till L'lle Rousse, vägen slingrar sig snävt och trångt längs höga berg och långt ner i dalar. Under bilfärden berättar Kalle om jobbet som reseledare. Lisa tittar på Kalle från sidan, lite så där i smyg. Han ser glad och lycklig ut, gestikulerar vitt och berättar om alla roliga och oroliga tillbud med både tacksamma och besvärliga gäster. Oh, hon tycker så mycket om honom!

- Jag bor ihop med Erik, vi delar bungalow, men du kan vara lugn, du får också plats. Du kommer att gilla honom, han är skitfräck. Lite småvild, förgyller våra fester.

Kalle har rätt, tänker Lisa lite senare när hon presenterats för Erik. Han är verkligen trevlig. Intressant personlighet. Och snygg trots de tydliga djupa ärren efter ungdomens acne som slingrar sig över ansiktet. Han har en otrolig charm, det märker Lisa. Det ljusa håret alltid en smula spretigt och buskigt. På kvällen går de till en liten kvarterskrog nere i hamnen, där Kalle och Erik är stammisar. Äter grillade jätteräkor på spett, vitlöksgratinerade. Lisa känner ett sting av avundsjuka, upplever sig utesluten ur gemenskapen, utanför, när de bägge svänger sig med franska blandat med italienska, skrattar högt och skämtar med restaurangpersonalen. Hon själv sitter mest tyst placerad på andra sidan bordet, tittar på Kalle och Erik. En konstig aning börjar bubbla i magen, pulsen hamrar i huvudet.

Några timmar senare ligger Lisa och Kalle i hans dubbelsäng. Han kysser henne lätt, smeker lite luftigt över hennes bröst. Lisa börjar frysa, ryser trots värmen som vibrerar i rummet. En känsla av svalka och ljumhet. Ingen passion.

- Vad är det som händer, Kalle?

- Vadå händer? Det händer väl inget?

- Nej det är just det som är felet. Inget händer. Svalt.

- OK då. Lisa, Lisa, jag tycker så mycket om dig. Som en kär vän. Det vet du.

- Jaa, vän, bara vän, vad menar du?

Hon drar sig ur hans famn, vänder sig om i sängen och ser på honom, anar bara hans profil i mörkret.

- OK, jag säger det rakt ut, Lisa. Erik och jag är mer än bara kompisar. Lisa, det var inte meningen, ingen av oss kunde ana, det bara blev så.