1965
Det var först efter många år Edith
förstod att hon var beroende. Tidigare hade livet bara rullat på. Hon funderade
inte. Inte förrän den kvällen. Det var en vanlig torsdagskväll. När de kom dit sa
föreningens ordförande, efter att ha presenterat Gustav:
"Så får jag också presentera
er för", sa han och svepte med handen åt hennes håll. "Fru Gustav Brodelius."
Hans yttrande studsade runt i Ediths
huvud. På natten kunde hon inte sova utan låg och lyssnade på Gustavs låga snusanden.
Tankarna plågade henne med sin styrka. Hon hade inga egna pengar. Hon ägde
inget. Hon var ett hembiträde utan lön. Hon var någons fru utan ett eget namn.
En obetydlighet.
Usch, som ett tvångsäktenskap.... man är utan värde och räknas som bihang!
SvaraRaderaVilken konstig sedvänja det var! Som om man bara suddades ut. Hemskt. Bra och välfunnet <3
SvaraRaderaHmm... Nu gör jag ett tredje försök att kommentera.
SvaraRaderaTyvärr var det ett vanligt sätt att presentera kvinnan förr. Ändå är det inte så väldigt länge sedan så visst har mycket förändrats till det bättre.
Förstår inte varför. Har ju ibland svårt hos dig också. Men efter en stund är kommentaren där ändå. Tja ... vad ska man göra?
RaderaHej Ethel, jag försöker nå dig här. Det är samma ord i dag som i går, beroende. Kanske något har blivit fel?
SvaraRaderaHar ändrag! Tack Stanna här!
RaderaTack själv! Och nu hann jag inte skriva något under fredagen i alla fall!
RaderaJa det här med frihet och rättvisa får vi hela tiden hålla kollen på. Tack!
SvaraRadera