Fusket

Fick slutet på en bok från en annan skrivutmaning. Jag vet inte vilken bok det är. Skrev en inledning till en ny historia med utgångspunkt från det det slutet:

"De åt kvällsmat och han hällde upp varsin torvsmakande whisky åt dem och sedan satte hon sig framför brasan och han la sig på golvet med sitt lockiga huvud i hennes knä och log upp mot henne. Han kom och lade sig bredvid honom och hon kände värmen, tillfredsställelsen och lyckan skölja som en våg över sig.
"Jo", sa hon. "Det var en gång tre barn. De hette ..."

... Emma, Enar och Edda", fortsatte hon, tystnade och hävde i sig en djup klunk av den solbrända drycken. Den hettade till i halsen på ett sätt som förhöjde den redan upplevda lyckokänslan. Whisky var hennes favorit bland spritsorter. Gärna så mycket tjärsmak som möjligt. Som att gå bland nytjärade träbåtar tidigt på våren.

"De var lika krulliga som du", sa hon och rufsade runt i hans hår.

Genast flög hans händer upp för att rätta till kalufsen.

"Faktum är att ni är snarlika varandra", sa hon medan hon studerade hur han plattade till lockarna.

"Vad? Vad var det för några? Är vi släkt?" frågade han.

"Snart får du veta. Ha tålamod. Jag vill berätta i rätt ordning."

"Det är ju fuskigt", sa han.

"Varför det?"

"Jag vill veta allt nu!"

"Det får du inte. Lugna dig nu."

Med ens var stämningen borta. Han var inte ens särskilt skön längre. Bara enerverande.