Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

onsdag 30 maj 2018

Äktenskapet


Jag tänkte först att det var något som oftast hände i långa äktenskap. Man blev mer vänner än ett älskande par. Trots att inget utöver det vanliga skedde upplevde jag en förändring. Vi gick upp på morgnarna, åt frukost, sa hej då till varandra och tillbringade dagarna precis som vanligt med våra vanliga sysslor. Han tog inte i mig på det sätt han brukade göra. Det var svala pussar på kinden när han kom hem från jobbet och när vi lagt oss vände han ryggen till. Jag antog att han var trött efter svettiga dagar på fabriken. Men efter hand anade jag att det inte var så enkelt. Han undvek mig. Gick ofta ut efter kvällsmåltiden, antagligen för att slippa spendera ännu en tråkig kväll med mig.
En morgon sa han det. Jag kommer ihåg att jag hade fyllt hans kopp med kaffe och precis skulle sätta tillbaka kaffekannan på spisen. Att höra orden uttalas högt blev chockartat. Kannan gled ur min hand, föll rakt ner i golvet med en skräll. Jag stirrade på det svarta tjocka kaffet som rann ut över trägolvet och letade sig ner mellan springorna.

"Jag har träffat en annan", sa han.

Efter några sekunder reagerade jag, öppnade munnen och sa:

"Var du tvungen att säga det precis nu när jag skulle sätta ner kaffepannan på spisen? Titta vad du ställt till med."

Han bligade på mig med öppen mun och uppspärrade ögon.



5 kommentarer:

  1. Ja, och var han dessutom tvungen att hålla tyst om det ända in i det sista? Förstår att kannan åkte i golvet.
    Bra skrivet!

    SvaraRadera
  2. (Apropå din fråga så, ja, jag målar själv. Men är knappast konstnär, fast det är förstås en dröm! :) )

    SvaraRadera
  3. Tyvärr kan det nog vara så. Man måste vårda en relation och tala med varandra innan det går så här långt.

    SvaraRadera
  4. TACK! Ja att gå omkring och tro saker, finns det något värre? Då är det bättre att veta, även om det gör ont.

    SvaraRadera