En gång stod Anna på ett podium. Hon
var inte ensam. De var, hon tittade efter, sex stycken inklusive henne själv. De
hade tillsammans gjort en utredning om riskerna för diskriminering av flickor
och pojkar som kom från hem med problem med familjerelationer och där dessa av
den anledningen upplevt svårigheter att memorera dikter, vilket var
obligatoriskt i skolämnet Modern internationell litteratur inklusive poesi.
Av överhettningen hon erfar där på
det gnälliga parkettgolvet, det hettade både i kinderna och i huvudet, kunde
hon med ens inte komma ihåg vad de andra i hennes grupp hette. Hon kunde inte
koncentrera sig på något annat. Vad var det de hette nu igen? Jäklar! Den enda
hon var säker på, var Netta. Hur hon än rådbråkade hjärnan var det stopp vad
gällde de övriga.
Det var Anna som skulle starta
redovisningen. Det var dags. Hon särade på läpparna. Stötte ut ett ljud, men lätet
bildade inga bokstäver som blev till ord. Blickarna från de andra plågade henne.
Det var som om de förvandlats till blodiglar som sugit sig fast på hennes kropp
och var i full färd med att utarma henne.
Så kom hon på. Bert hette ju den
enda killen i gruppen.
Det är verkligen gräsligt när minnet sviker en så fastän man vet att man självklart borde veta. När man kommer på svaret är lättnaden enorm!
SvaraRaderaBra! Snacka om stressreaktion.
SvaraRaderaStackars Anna! hennes lidande där på scenen...
SvaraRaderaFy så jobbigt.
SvaraRaderaBlack out och känner igen mig själv i det att jag "stirrar mig blind" på något ovidkommande och inte kan få bort tanken ur huvudet. Det blir liksom stopp.
SvaraRaderaStackars människa, jag känner hennes lidande och ångest!
SvaraRadera