Redovisning

En gång stod Anna på ett podium. Hon var inte ensam. De var, hon tittade efter, sex stycken inklusive henne själv. De hade tillsammans gjort en utredning om riskerna för diskriminering av flickor och pojkar som kom från hem med problem med familjerelationer och där dessa av den anledningen upplevt svårigheter att memorera dikter, vilket var obligatoriskt i skolämnet Modern internationell litteratur inklusive poesi.

Av överhettningen hon erfar där på det gnälliga parkettgolvet, det hettade både i kinderna och i huvudet, kunde hon med ens inte komma ihåg vad de andra i hennes grupp hette. Hon kunde inte koncentrera sig på något annat. Vad var det de hette nu igen? Jäklar! Den enda hon var säker på, var Netta. Hur hon än rådbråkade hjärnan var det stopp vad gällde de övriga.

Det var Anna som skulle starta redovisningen. Det var dags. Hon särade på läpparna. Stötte ut ett ljud, men lätet bildade inga bokstäver som blev till ord. Blickarna från de andra plågade henne. Det var som om de förvandlats till blodiglar som sugit sig fast på hennes kropp och var i full färd med att utarma henne.

Så kom hon på. Bert hette ju den enda killen i gruppen.