Den sommaren

Idag rycktes jag tillbaka till den sommaren när jag fyllde 15 år. Jag promenerade sakta längs Kungsladugårdsgatan, svettig av solens heta strålar. En dov tystnad rådde på gatan. Enbart ljudet av någon enstaka bil vars däck åstadkom ett lågt väsande läte fångades upp av mina öron. Den känslan jag precis i det ögonblicket upplevde, var exakt samma som den där varma sommaren för länge sen. Dagen före hade jag slutat mitt sommarjobb som assistent på samhällets enda damfrisersalong och nu var jag på väg till kiosken för att köpa Damernas Värld. Hettan dallrade inte direkt, men var intensiv. Mer påtaglig än normalt i Sverige. Jobbet hade inte varit betungande eftersom det var mitt i semestertider. Jag och hårfrisörskan satt mest och pratade. Jag var nyförälskad, min första kärlek och jag kunde sitta och prata om honom hur mycket som helst och Nina lyssnade gärna. 

Jag skrattade till högt när jag mindes en av de få kunder som kom in under de här högsommarveckorna. Det var en finsk kvinna som inte pratade svenska. Jag tvättade hennes hår och förutom att stänka schampo i hennes ena öga, lyckades jag skvätta vatten i hennes ansikte när jag sköljde ur håret. Jag låtsades som ingenting och hon sa inget, men såg allt annat än förtjust ut. Fortfarande kan jag se hennes förtretade ögon stirra upp på mig.

Idag var det precis samma stilla sommarstämning som det var då. Jag vandrade nerför den långa backen mot tidningskiosken vid Korsvägen. Så hörde jag en motor skära itu atmosfären. En moped. Så dök han upp bakom hörnet. Det var min kille.