Det lärde vi oss för länge sen. Att
makten låg hos några få. Ingen politiker med i den lilla exklusiva skaran,
enbart män i den privata näringslivssektorn.
Kanske en kvinna kunde armbåga sig fram, men de var mer än sällsynta. Vilka
metoder kvinnorna använde för att komma upp sig, var det många som misstänkte inte
var de gängse. Underligt nog tyckte jag synd om dem, hela bunten, trots det
stora inflytandet och alla pengarna. De verkade så övergivna. Ensamma satt de
på toppen och dinglade med benen.
En gång råkade jag få syn på en av
dem, jag säger inte vem, på Operabaren i Stockholm. Jag hade fått för mig att
han var lång och ståtlig, så var han en kortväxt, halvfet liten man. Ett skratt
lämnade mina läppar. Det gick inte att hindra. Jag la märke till hans blick på
mig. Han hade kanske fattat. Den kvinnan jag lärde känna där den kvällen över
en drink sa:
"Du är för intellektuell för
mig", sa hon och drog i sig det sista av drinken. "Vi kanske ses
någon gång", fortsatte hon, reste sig upp och gick mot utgången.
När hon försvunnit fångade något
min blick. Jag fokuserade. Det var han igen. Han log mot mig, blinkade och
lyfte glaset.
Hette han Horace?/ Kalle Byx
SvaraRaderaHorace är nog för lång... Ebba är ju det, vill jag minnas från en föreläsning jag var på med henne, och han är något längre.
SvaraRaderaWallenbergarna kanske är korta?
Spännande att spekulera i det här! ;) är det sant eller påhittat? Tror dock att det är helt sant att makten ligger hos några få inom industrin/näringslivet. Snyggt!
Nej inte Horace. Såg faktiskt någon av Wallenbergarna framför mig, Jag Irrbloss. Har länge tyckt att de är småsprättar.
SvaraRaderaEn väldigt intressant text som väckte en del tankar och gav en viss igenkänning!
SvaraRaderaTack Znogge!
RaderaBörjan på något...spännande...?
SvaraRaderaKanske det ... ;-)?
Radera