Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

måndag 30 maj 2011

Solen sken

Solen lyser mycket starkare nu än tidigare. Det är jag säker på eftersom när jag var liten flicka på 1960-talet, då kunde jag och mina jämnåriga lekkamrater, som bodde på samma gård, vara ute hela sommaren utan att bli uppbrända av solen . Vi lekte på den näst intill till lera nednötta gräsmattan på baksidan av höghuset ända tills mamma ropade från balkongen att vi skulle in och äta kvällsmat.

- Nej inte än! ropade jag, inte precis nu, mamma, när vi har som roligast.
- Jo precis NU kommer du in, ropade mamma tillbaka uppifrån femte våningen och viftade med bägge armarna, maten kallnar annars.

På sommarloven var dagarna fyllda med aktiviteter som kulspel, hopprep, jonglerande med mångfärgade bollar och blå himmel och kritvita bulliga små moln som skuggade solen en liten stund. Våra ansikten och kroppar blev så där friskt ljusbruna och håret tunt vitt solblekt flängande i fartvinden. En lek som jag gillade jättemycket var Lappgömme. Vi delades upp i två lag. Ena laget började med att skriva en lapp som vi gömde på något ställe som vi trodde var svårt att hitta. Under en tung sten eller så. Eller i liten ficka som vi hittade på den slitna dörren ner till källaren. På lappen beskrev vi i gåtfulla ordalag var nästa lapp var gömd. Och nästa lapp och nästa. Det andra laget fick leta och leta och finna den ena lappen efter den andra till den allra sista som alla fick tänka till lite extra för att hitta. Där låg skatten. Kommer ni också ihåg?

Nu för tiden blir jag röd i skinnet av att vara ute i solen en timme. Skinnet stramar, blir rosaflammigt och jag får lägga på en svalkande hudlotion så fort jag kommer in.

Eller är det en illusion, att solen smekte min kropp skönt honungsfärgad, istället för som nu sveda min lekamen?

9 kommentarer:

  1. du är inte ensam om dina teorier, jag tycker också solen är mer ilsken numera...och jag var inte barn på 60-talet, men något har hänt senaste åren,det har det

    fin berättelse med barnlekar i sommarsolen!

    SvaraRadera
  2. Jag brände mig aldrig som barn på 1970-talet, men gör det numera.

    Någon med stor bekantskapskrets borde fråga dem som var barn på 1940- och 1950-talen och fråga om de brände sig som vuxna, men inte som barn. Är det huden som åldras och blir känsligare när man blir äldre eller solen och atmosfären som ändrats?

    SvaraRadera
  3. Ozonskiktet! Din text får mig att längta efter barndomens sorglösa? (illusion det också?)somrar.

    SvaraRadera
  4. Fin sommarskildring som får en tjugoettåring som mig att bli väldigt intresserad av forna tiders barndomar! Bra!

    SvaraRadera
  5. Det uschlans ozonskiktet... fint skildrat

    SvaraRadera
  6. Nja, jag vet inte det jag. Jag är också uppvuxen som barn på sextiotalet och jag minns onda, solsvedda örontoppar som gjorde så ont. Kan kanske bero på att föräldrarna klippte mig i ful kort pottfrisyr på sommarloven... ;)

    SvaraRadera
  7. Kanske är det så. Skulle inte förvåna mig det minsta. Fin text av dig!

    SvaraRadera
  8. Nu vet jag inte hur det var på 60-t. men jag bränner mig då aldrig nu för tiden. Inte barnen heller, fast det sägs att de eg. inte får vara i solen. Kanske vi skyddar oss så mycket nu så att vi inte får något naturligt skydd och därmed tål mindre?

    SvaraRadera