Släktlojalitet

Släktkalas. Jag gick dit utan alltför stora förväntningar. Klev in i lokalen. Stannade på tröskeln och såg mig omkring. Så besynnerligt, sa jag högt till mig själv när jag svepte med blicken över de människor som stod i grupper med ett drinkglas i ena handen. Jag såg nämligen ut över ett morotsrött hav. Kvinnor och män med burrigt frasigt rött hår. Alla. Hela bunten. Precis som jag. En säregen känsla av samhörighet.

Senare när vi satt vid middagsbordet reste sig min favoritkusin Torsten upp och sa:

- Hör ni, vi rödhåriga måste hålla ihop. Vi är alla en del av en röd minoritet som måste stå enade mot vår mäktiga omgivning. Vi ska kämpa, eller hur? Stå upp som en kvinna eller man!

- JA! skanderade alla runt bordet, samfällt och förenat.

Vi tog tag i varandras händer, lyfte dem mot taket. Jag såg på mina släktingar, lika fräkniga som jag, precis över näsroten.

- Vi ska strida tillsammans, mot världen!