Generositet

- Hjälp! Hjälp! Hjälp!

Jag ryckte till, huttrade trots att jag var iklädd min klarblå överknälånga täckjacka som alltid fick mig att känna mig fullständigt oformlig och totalt stel. Endast under trög protest tillät den mina armar svänga fram och tillbaka när jag promenerade och när ärmarna fick kontakt med tyget i jackan uppstod ett svischande ljud som retade mig. Rösten jag hörde lät tunn och svag. Ekot genljöd ändå med en förunderligt genomträngande ton som fortplantade sig över sjöns snötäckta is. Ropen uttalades med långt utdragen vokal. En skrämmande bitig klang. Våra blickar möttes. Min systers och mina. Oregelbundna fläckar syntes på hennes generöst höga kindknotor. Fläckarna påminde mig om rosaröda ojämna moln. Kontrasten mot den vita färgen i hennes ansikte för övrigt var stark, men trots köldrosorna såg hon helt matt och blek ut. Ropen på hjälp upphörde inte.

- Hjälp! Hjälp!

Från vilket håll kom ropen? Vi svängde runt på stället. Jag ansträngde mig för att kunna se vidsträckt ut över sjön. Långt där ute fick jag syn på något mörkt, runt som vajade. Försvann och kom tillbaka. Var det ett huvud? Någon hade kanske fallit ner i en vak. I samma sekund började vi bägge två springa. Efter bara några steg hejdade vi oss. Stannade medan snön yrde runt kängorna. Men tänk om vi går igenom isen? Vi också. Ett ljud. Ett nytt sorts ljud. Jag höjde huvudet. Några siluetter närmade sig det mörka runda. Vad skönt. Då slapp vi. I sakta mak gick vi mot gruppen av människor. Lagom till min syster och jag kom fram hade de fått upp den gamla mannen ur sjön. Vi stod en bit ifrån och betraktade scenen. Mannen skakade febrilt av köld. Jag hörde tänderna gnissla och hans blöta kläder smet åt runt kroppen. Ögonen såg svarta ut. Han stirrade tyst på oss.