Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

måndag 2 maj 2011

Total obalans

Balans i hans liv fanns över huvud taget ingen. Total o-jämvikt rådde. Hon som en gång älskade honom innerligt, led varje dag av att se honom. Han åt onyttigt, rökte frenetiskt och körde alltid Volvon ända fram till dörren. Nä, varför gå längre än nödvändigt, sa han ofta. Förutom att han fick dålig kondition och blev kraftigt överviktig ådrog han sig diabetes. Samma dag som han fyllde fyrtio år åkte han akut in på sjukhus. Skyhög blodsockernivå uppmättes medan släkten satt runt det dukade kaffebordet och väntade på att han skulle komma hem. Ingen tog tag i tårtspaden för att skära upp en bit av födelsedagspresenten som svärmor kommit med. Inte skulle någon kunna njuta av den feta, söta, björklövsgröna marsipanen. Det verkade otänkbart. Så alla lät bli. Efter ett par timmar och några koppar svart kaffe åkte de hem. Han fick vara kvar på sjukhuset.

Några månader senare tillstötte psoriasis, hans hud blev rödfnasig och lövtunn över hela kroppen. Hon bytte ut blodiga lakan i sängen nästan varje dag. Trots insmörjning med salva varje kväll blev det aldrig bättre. Hon led, både för sin egen skull och för hans. De var inte längre ett älskande par. Patient och sjuksköterska var en mer passande beskrivning.

Ambulansen kom efter något år. Kärlkramp. Sen var det dags för hjärtinfarkt och ballongsprängning. Blodkärlen höll dock inte så länge, snart var läget åter igen kritiskt. Ytterligare en hård prövning väntade för dem bägge, en hjärtinfarkt till och en by pass-operation var nödvändig. Han överlevde trots dåliga odds.

Hur länge skulle hon orka? tänkte hon när han kommit hem och friden var slut. Han gick hela tiden och höll sig för magen. Det gjorde ont. Var det så här resten av hennes liv skulle gestalta sig? Inget eget liv längre, enbart tillsyn av sin spillra till make. Hon stirrade länge på sin man. Han var grå i ansiktet. Jag går ut, måste ta en promenad, sa hon, öppnade ytterdörren och tog steget ut på trappan. Hon väntade inte på att han skulle svara. Tittade aldrig på honom innan hon stängde dörren.

12 kommentarer:

  1. Underbar, berörande in i minsta detalj. Superb
    Under tiden jag läser känner jag ångesten i mig över att själv hamna i det där läget.
    Vad i helskotta gör man som människa och kvinna då?

    SvaraRadera
  2. Bra och spännande berättat. Jag vill läsa mer. Sorgligt och lidelsefullt!

    SvaraRadera
  3. Ruggigt när hjärtat rasar ihop redan på en 40-åring. Bra återgett.

    SvaraRadera
  4. Bra skrivet, lätt att tappa bort sig själv i en sådan situation

    SvaraRadera
  5. Bra! Perspektiv på den anhöriga vårdaren (läs: vårdarinnan) och så gillar jag det björklövsgröna.

    SvaraRadera
  6. verkligen sorgligt...väldigt bra skrivet, känslosamt utan att vara dömande

    SvaraRadera
  7. Jättebra sorgligt verkligt för många!

    SvaraRadera
  8. Fasansfullt slut! Tänk om man blir så trött ... Ja, det är sorgligt om kärleken och värmen tar slut och det bara blir plikt kvar som tar all tid.

    SvaraRadera