Solen sken

Solen lyser mycket starkare nu än tidigare. Det är jag säker på eftersom när jag var liten flicka på 1960-talet, då kunde jag och mina jämnåriga lekkamrater, som bodde på samma gård, vara ute hela sommaren utan att bli uppbrända av solen . Vi lekte på den näst intill till lera nednötta gräsmattan på baksidan av höghuset ända tills mamma ropade från balkongen att vi skulle in och äta kvällsmat.

- Nej inte än! ropade jag, inte precis nu, mamma, när vi har som roligast.
- Jo precis NU kommer du in, ropade mamma tillbaka uppifrån femte våningen och viftade med bägge armarna, maten kallnar annars.

På sommarloven var dagarna fyllda med aktiviteter som kulspel, hopprep, jonglerande med mångfärgade bollar och blå himmel och kritvita bulliga små moln som skuggade solen en liten stund. Våra ansikten och kroppar blev så där friskt ljusbruna och håret tunt vitt solblekt flängande i fartvinden. En lek som jag gillade jättemycket var Lappgömme. Vi delades upp i två lag. Ena laget började med att skriva en lapp som vi gömde på något ställe som vi trodde var svårt att hitta. Under en tung sten eller så. Eller i liten ficka som vi hittade på den slitna dörren ner till källaren. På lappen beskrev vi i gåtfulla ordalag var nästa lapp var gömd. Och nästa lapp och nästa. Det andra laget fick leta och leta och finna den ena lappen efter den andra till den allra sista som alla fick tänka till lite extra för att hitta. Där låg skatten. Kommer ni också ihåg?

Nu för tiden blir jag röd i skinnet av att vara ute i solen en timme. Skinnet stramar, blir rosaflammigt och jag får lägga på en svalkande hudlotion så fort jag kommer in.

Eller är det en illusion, att solen smekte min kropp skönt honungsfärgad, istället för som nu sveda min lekamen?