Jag undrar varifrån vi har fått verbet gaffla. Kanske var
det så att någon irriterade sig på någon annan som hänsynslöst satte gaffeln i matbit
efter matbit, hivade in i munnen och tuggade så kraftigt att saliv klibbade
fast i mungiporna. Någon mådde illa av beteendet och utbrast:
”Jäklar vad du gafflar in! Du borde hyfsa till dig.”
Senare har det kommit att betyda någon som ohyfsat pratar och pratar utan att ta hänsyn till andra.
Det är min teori.
Yxan snittade vedklabben, mjukt som
om det var smör och inte en grov träbit. Hon fick en vision av att det var en
kropp hon plöjde rakt igenom. Förnimmelsen gav henne rysningar som fortplantade
sig från huvudet och ner till tårna och tillbaka. Händerna skakade så mycket
att hon var tvungen att släppa yxan. Hon la sig raklång och stirrade upp i
himlen. Minnen från förr. Hon stod ofta och tittade på när pappa ordnade ved
inför vintern. Ibland fick hon till och med prova själv. Så hände det. Pappa högg yxan rakt i
handflatan. Blod sprutade över både henne och pappa. Hon sprang in till mamma
som stod och diskade i köket. Mammas uppsyn. Skräcken som lyste i ansiktet
skulle hon aldrig glömma.
Ärret som ett kusligt minne löpte
tvärs över pappas handflata. Hon tyckte om att dra över det skrovliga med pekfingret.
Pappa sa att det kittlade. Ungefär som när man suttit på foten länge och den
somnat och det killade på ett obehagligt sätt. Det var nerverna, sa han. De var
avskurna och skulle aldrig läka ihop.
Hon hade många år senare förstått
vad han menade. Det hände en olycka och hon var tvungen att åka till sjukhuset
och sy ihop såret. Märkligt nog på samma ställe som pappa, i handflatan. Hon
kände ärret som påminde henne om pappa.
Forts på gårdagens:
”Jag tycker inte om att ingen dammar mitt rum”, sa
kvinnan i spegeln. ”Jag som alltid var så noga med att ha rent omkring mig”,
fortsatte hon, formade munnen till ett russin och blåste hårt över sminkbordet.
En fläkt av kvinnans utandning tillsammans med
dammpartiklar drog över Annas ansikte och hon ropade till. En lätt förnimmelse
av parfym hade följt med i andetaget.
”Om du lovar att hålla rent kan du få överta mitt rum.”
Anna såg på kvinnans vemodiga ansiktsuttryck, där hon trots
allt kunde uppfatta en aning av ett leende.
”Jag lovar.”
Äntligen var det sommarlov och hon hade jättemånga dagar på sig att gå på upptäcktsfärd hos farfar på hans bondgård bland all möjlig bråte. Speciellt skulle det bli spännande att utforska farfars vind. Det hade hon tänkt på hela vintern.
Känslan när hon klev in från trapphuset, atmosfären som omgav
henne. En förnimmelse av andra tider, långt tillbaka. Dunklet, stillheten, dammet
som låg i luften, tanken på alla som vandrat på samma bräder som hon. Reflexmässigt
tassade hon istället för att gå med stora steg. En korridor med flera stängda
dörrar låg framför henne. Försiktigt drog hon upp den första dörren till höger.
En kvinnas rum. En smal säng med ett vitt virkat överkast. Ett sminkbord, där
det stod dammiga parfymflaskor, bland annat Chanel No. 5. En hårborste och en liten
handspegel låg på snedden. Hon satte sig på pallen och tittade i spegeln. Hon
hajade till. Det var inte sig själv hon såg, utan någon annan. En äldre kvinna än
hon själv, men fortfarande ung. Hon hade svart långt hår som böljade ner över
axlarna. Allvarliga bruna ögon stirrade på henne.
Jag slog mig i slang med honom
Förnimmelsen av att vi kände varandra
Trots att det var första gången vi sågs
Vilken klyscha
Fast sann
Han var inte ens min typ
Första intrycket att han var en aning stel
Vilket han inte alls var
En omedelbar sympati
En direkt kontakt
Sen sågs vi aldrig mer
Det första som slog Elvira
när hon klev ur bilen var lukten. Den distinkta fläkten av färsk hästdynga som
låg över nejden. Hon slängde igen bildörren och låste. En automatisk handling som
kanhända var onödig mitt ute på bondvischan. Här fanns väl inga tjuvar och
vandaler? Ett exempel på att hon var en inbiten miljöskadad stadsbo. Hon vände
sig om och betraktade omgivningen och njöt av tystnaden. I Göteborg var det aldrig
riktigt tyst. Inte ens på natten. Alltid någon trimmad moped som med sitt höga motorljud
genomborrade mörkret eller någon som var ute med hunden som gläfste till inför
någon kvarvarande lukt från en annan hund.
Ett antal hus i olika
modijanger omringade henne på båda sidorna om grusvägen. Ett medfaret
boningshus målat i en gräsgrön färg, den pyttelilla byggnaden med dubbeldörrar
som möjligen fungerade som ett garage, men där ingen modern bil skulle kunna köras
in i utan att fastna och slå sönder biltaket. För övrigt minimala faluröda
uthus och lador som utslängda här och var på en åker. Det var som om hon stod
mitt i en mindre by, trots att hon visste att det var en privat gård. Hon
räknade antal hus hon kunde se från platsen där hon stod. Åtta!
Allt var stilla. Ingen
vind som ven, de höga granarna stod majestätiskt stilla och den svagt lysande
solen svepte in nejden i en mystisk dimma. Ingen verkade ha observerat henne. Hon
drog på sig jackan. Lite svalt var det. Kanske för att hon befann sig vid foten
av Kynnefjäll. Ordet fjäll som hon associerade till kyla och kala berg, möjligtvis
med snö högst upp på topparna. Med rejäla steg gick hon mot vägkurvan, nyfiken
på vad som väntade henne runt hörnet. Fler hus?
Jag betraktade henne när hon kom gående längs bryggan, hennes vaggande släpiga gång. För varje steg hon tog gnällde det till i de gistna träplankorna, som om de protesterade mot hennes tyngd. De tunga brösten avtecknade sig under det svarta linnet, gungade i takt med hennes fotsteg. I handen höll hon handväskan i svart plast. Hon bar solglasögon, men trots det kunde jag uppfatta att hon spanade. I samma ögonblick fick hon syn på en man. Hon studsade till. Han satt på en låg stenmur med en uppslagen bok i knäet. Hon fick fart. Med några få snabba kliv var hon framme. Hon ställde sig framför honom. Skuggade honom mot solens strålar. Nu såg jag enbart hennes breda baksida. Så rörde hon sig, vred kroppen och damp ner intill honom. Han ignorerade henne. Fortsatte att läsa och vända blad. Hon placerade väskan mellan dem och stirrade sen rakt ut i luften. Ingen sa något. Så upptäckte jag att de stirrade stint rakt på mig.
