John Bauer

Varje steg på den sågspånslagda stigen kändes som om mina nya svarta gympadojor med ilsket lila sulor var tillverkade på samma sätt som studsmattor. Som att jag, om jag fick för mig att hoppa jämfota, skulle kunna svinga mig själv upp långt upp i trädkronorna. Vilken upplevelse att kunna se allt ur fågelperspektiv, tänkte jag. Om så bara för några sekunder innan jag dråsade i backen igen. Om det inte blev så att jag fastnade i den höga talltoppen, förstås. Hur skulle jag i så fall komma ner? Jag såg mig själv i fantasin, försiktigt, tum för tum och med blodiga handflator, hasa mig ner för den stela knöliga bruna barken.

Jag befann mig mitt i en tavla av John Bauer. Dov mörk trollstämning i tallskogen. Marken mellan de höga träden var klädd i tjock grön mossa. Ett antal höga stenrösen, som kanske var uråldriga kungagravar, var även de fullständigt inbäddade i lysande grön mossa.

Längre fram såg jag en öppning i mörkret. Bokstavligt talat skickade solen kaskader av strålar rakt ner i alldeles rund liten plätt. Jag la mig ner i den smidiga djupa mossan och lät solen värma mitt ansikte. Bedövande skönt, jag gled långsamt in i en mjuk dagdrömsdvala

Utsikten

Vi ville hugga ner några träd. Platsens namn var trots allt Utsikten. Som det nu var växte höga och täta granar runt om och alldeles intill utsiktstornet. Trängde sig nästan in i tornet. In i våra ögon landade enbart ogenomträngligt intensivt kådadoftande grönt. Förstås, om vi höjde blicken såg vi himlen. Det var en vy som inte har något skönjbart slut. Vi ringde kommunen.

- Kan vi få hugga några träd för att återställa utsikten från berget? Vi kan göra det. Gratis.

- Nej det går inte

- Varför?

- Det är naturskyddat område. Förbjudet att röra.

- Men platsen heter ju Utsikten? Kan man inte göra ett undantag då och gallra lite?

- Nej.



Luft

Jag njuter

Ord är överflödiga

Du ger mig utrymme

Du ger mig luft

Jag njuter

Genom havsvattnets sälta

drar jag in din doft

din svett blandad med havets



Ett glas vatten

Hon flydde. Nu kom hon inte ihåg varför. Kunde inte påminna sig. Hennes enträgna försök att erinra sig anledningen, gav henne bara en påträngande hamrande huvudvärk. Det gick inte att tvinga fram minnet.

Istället gick hon över till att försöka tömma hjärnan på alla tankar. Ansträngde sig att inte tänka alls. Hon försökte fokusera på att enbart se en svart tom vägg framför sig.
Hon somnade. Drömde att hon satt på en enkel svart pinnstol. Hela hennes kropp smärtade som om hon blivit slagen. Några kvinnor och män stod runt henne. De betraktade henne med miner som avslöjade att de var bekymrade.
I högra handen hade hon ett stort dricksglas fyllt med genomskinlig vätska. Var det vatten?

-          Vill du inte dricka lite? frågade en av männen och tittade ner på henne.

Hon satte glaset till sina torra läppar utan att svara. Omärkligt lät hon näsborrarna dra in luften som svävade mellan glaset och hennes näsa. Luktade det något? Hon lutade glaset en aning, handen darrade, läppjade försiktigt. Vatten, svalt vatten. Intensiva smärtor drog genom kroppen. Omedelbart förstod hon att hennes svårt sargade kropp bara skulle tåla små droppar åt gången. Hon drack lite mer. Sen ännu mer.  Nu drack hon glupskt. Torrheten i munnen försvann. Nu gick det att röra läpparna utan att nerverna skickade brännande stickande vågor upp i hjärnan.

-          Var är jag? sa hon mumlande, vad hände?

-          Tids nog kommer du ihåg. Vila nu.

Den brännbara tråden

Hon gick på om att jag måste klara av att lägga mitt livspussel. Att jag måste planera bättre. Lätt för henne att säga. Hon som har ett välbetalt arbete med flexibel arbetstid, barnen i en välrenommerad förskola och en ansvarsfull man.

Vilken klyscha att slänga iväg utan att tänka närmare efter. Är inte det helt ute nu, förresten? Jag är i alla fall uppriktigt trött på det uttrycket. När jag tänker efter hörde jag det för första gången redan för åtta år sedan. Jag gick på en utbildning till hälsostrateg och en av våra många föreläsare använde en hel mängd power-pointbilder, för att konstatera att vi behövde ta vara på det friska. Innan vi fick symptom på ohälsa, inte efter. Där bland alla andra snygga bilder, fanns en på pusselbitar liggande i en oordnad trave.

Just livspusslet har hörts ovanligt länge. Oftast försvinner uttrycken lite snabbare. Någon kläcker ur sig en snitsig metafor, som sen sprids som en väsande pyroteknisk tänd stubintråd. Alla upprepar klichén. Utan att tänka. Efter ett tag behöver jag bara ana att ordet, eventuellt, ska komma, för att kroppen ska dra ihop sig i vibrerande kramper.

Sen bara dör den, den brännbara tråden slocknar. Och som tur är, för att så småningom glömmas och ersättas.

Och jag drar en lättnadens suck varje gång. Nu undrar jag bara hur länge livspusslet ska hållas igång.

Annonsen

Jag är en man i övre medelåldern, som söker en proper kvinna i passande ålder och med liknande intressen. Helst vill jag att du är lite yngre än jag. Jag, en egenföretagare med ordnad, god ekonomi, tycker om att röra på mig när jag inte sitter vid mitt skrivbord. Under lediga dagar cyklar jag, seglar min lilla jolle när vädret tillåter och går på gym från och till.  På helgerna tycker jag om att laga festmat, speciellt tilltalad blir jag av en bit grillad filé av älg och därtill ett glas mustigt rött vin. Helst från Piemonte i norra Italien. Jag är frånskild utan barn. Väl bibehållen, säger mina vänner.

Med en förhoppning om att just DU läser detta och skickar din intresseanmälan till mig. Jag väntar med spänning.

Svar till "Gyllene möjligheter"

 

Händer

Huden var en aning gulbrun, en dragning åt matt guld. Fingrarna såg starka ut. Inte grova, utan snarare orubbligt seniga. Det var fingrar som inte drog sig för fysiskt krävande arbete, fingrar som klarade det mesta i hantverksväg.

Naglarna fångade speciellt mitt intresse, trots frånvaron av manikyr. De var fulländade, perfekt proportionerligt fyrkantiga och kort och rakt avklippta.

Jag önskade att jag kunde sitta för evigt och titta på min morfars händer.