Luft

Jag njuter

Ord är överflödiga

Du ger mig utrymme

Du ger mig luft

Jag njuter

Genom havsvattnets sälta

drar jag in din doft

din svett blandad med havets



Ett glas vatten

Hon flydde. Nu kom hon inte ihåg varför. Kunde inte påminna sig. Hennes enträgna försök att erinra sig anledningen, gav henne bara en påträngande hamrande huvudvärk. Det gick inte att tvinga fram minnet.

Istället gick hon över till att försöka tömma hjärnan på alla tankar. Ansträngde sig att inte tänka alls. Hon försökte fokusera på att enbart se en svart tom vägg framför sig.
Hon somnade. Drömde att hon satt på en enkel svart pinnstol. Hela hennes kropp smärtade som om hon blivit slagen. Några kvinnor och män stod runt henne. De betraktade henne med miner som avslöjade att de var bekymrade.
I högra handen hade hon ett stort dricksglas fyllt med genomskinlig vätska. Var det vatten?

-          Vill du inte dricka lite? frågade en av männen och tittade ner på henne.

Hon satte glaset till sina torra läppar utan att svara. Omärkligt lät hon näsborrarna dra in luften som svävade mellan glaset och hennes näsa. Luktade det något? Hon lutade glaset en aning, handen darrade, läppjade försiktigt. Vatten, svalt vatten. Intensiva smärtor drog genom kroppen. Omedelbart förstod hon att hennes svårt sargade kropp bara skulle tåla små droppar åt gången. Hon drack lite mer. Sen ännu mer.  Nu drack hon glupskt. Torrheten i munnen försvann. Nu gick det att röra läpparna utan att nerverna skickade brännande stickande vågor upp i hjärnan.

-          Var är jag? sa hon mumlande, vad hände?

-          Tids nog kommer du ihåg. Vila nu.

Den brännbara tråden

Hon gick på om att jag måste klara av att lägga mitt livspussel. Att jag måste planera bättre. Lätt för henne att säga. Hon som har ett välbetalt arbete med flexibel arbetstid, barnen i en välrenommerad förskola och en ansvarsfull man.

Vilken klyscha att slänga iväg utan att tänka närmare efter. Är inte det helt ute nu, förresten? Jag är i alla fall uppriktigt trött på det uttrycket. När jag tänker efter hörde jag det för första gången redan för åtta år sedan. Jag gick på en utbildning till hälsostrateg och en av våra många föreläsare använde en hel mängd power-pointbilder, för att konstatera att vi behövde ta vara på det friska. Innan vi fick symptom på ohälsa, inte efter. Där bland alla andra snygga bilder, fanns en på pusselbitar liggande i en oordnad trave.

Just livspusslet har hörts ovanligt länge. Oftast försvinner uttrycken lite snabbare. Någon kläcker ur sig en snitsig metafor, som sen sprids som en väsande pyroteknisk tänd stubintråd. Alla upprepar klichén. Utan att tänka. Efter ett tag behöver jag bara ana att ordet, eventuellt, ska komma, för att kroppen ska dra ihop sig i vibrerande kramper.

Sen bara dör den, den brännbara tråden slocknar. Och som tur är, för att så småningom glömmas och ersättas.

Och jag drar en lättnadens suck varje gång. Nu undrar jag bara hur länge livspusslet ska hållas igång.

Annonsen

Jag är en man i övre medelåldern, som söker en proper kvinna i passande ålder och med liknande intressen. Helst vill jag att du är lite yngre än jag. Jag, en egenföretagare med ordnad, god ekonomi, tycker om att röra på mig när jag inte sitter vid mitt skrivbord. Under lediga dagar cyklar jag, seglar min lilla jolle när vädret tillåter och går på gym från och till.  På helgerna tycker jag om att laga festmat, speciellt tilltalad blir jag av en bit grillad filé av älg och därtill ett glas mustigt rött vin. Helst från Piemonte i norra Italien. Jag är frånskild utan barn. Väl bibehållen, säger mina vänner.

Med en förhoppning om att just DU läser detta och skickar din intresseanmälan till mig. Jag väntar med spänning.

Svar till "Gyllene möjligheter"

 

Händer

Huden var en aning gulbrun, en dragning åt matt guld. Fingrarna såg starka ut. Inte grova, utan snarare orubbligt seniga. Det var fingrar som inte drog sig för fysiskt krävande arbete, fingrar som klarade det mesta i hantverksväg.

Naglarna fångade speciellt mitt intresse, trots frånvaron av manikyr. De var fulländade, perfekt proportionerligt fyrkantiga och kort och rakt avklippta.

Jag önskade att jag kunde sitta för evigt och titta på min morfars händer.

På kurs

Jag var på väg till Frölunda Centrum. Ensam rattade jag bilen i hög fart. In på Dag Hammarsköldsleden utan att bromsa. Svängde in på torgets gigantiska parkeringsplats. Parkerade vår svarta BMW touring på den enda lediga plats som fanns kvar. Är det så mycket folk här idag? Det är väl söndag, är det inte? Jag tryckte upp en av de breda glasdörrarna och klev in.
Vad nu? Var det inte Carina som satt där bakom ett skrivbord? Mitt i dörröppningen till Igelsta Kalkons stora butik. Så underligt. Jag vinkade, men hon vinkade inte tillbaka. Hon bara såg på mig med stora bruna ögon. Fast sen öppnade hon munnen och skrek:

-          Jag är på kurs!

På kurs? Jag skyndade vidare eftersom jag hade bråttom att köpa… Ja, vad var det jag skulle köpa? Jag saktade in och stannade. Lite för snabbt tydligen, eftersom jag fick en hård knuff i ryggen, som gjorde att jag under några sekunder famlade med armarna i luften för att hålla kvar balansen.

-          Se er för!

-          Ursäkta, förlåt.

Jag vände mig om och gick sakta tillbaka mot utgången. Carina satt kvar bakom sitt skrivbord. Ivrigt skrev hon i en stor svart anteckningsbok. Hon såg mig aldrig. Jag undrar vad det var för kurs?

Hos morfar

      -          Ska du snusa nu, morfar?

-          Javisst, det smakar godis, förstår du lilla Lisa.

-          Godis? undrade Lisa med en röst som gick upp i falsett.

-          Ja, det smakar lakrits. Jättegott.

-          Smakar det lakrits? frågade Lisa i nyfiken ton och kikade på morfars snusdosa i tenn med gravyr på locket.

På dosans lock läste Lisa långsamt och med betoning på varje bokstav: ”Georg Lundvall”.

-          Vill du känna på doften? frågade morfar och räckte fram dosan mot Lisa.

-          Får jag?

-          Det är klart.

Lisa lutade sig fram, tog tag i morfars högra underarm och satte näsan intill det bruna snuset.

-          Det luktar inte alls lakrits, morfar!

-          Tycker du inte? Men, Lisa, då vet jag.

-          Vaddå?

-          Det är för att du är för ung, Lisa. Du får vänta några år. Sen kommer du också att känna lakritsdoften. Gå till mormor i köket istället. Hon bjuder dig säkert på en polkagriskaramell.

-          Jaaa!