Ångesten satt som en blytung hård järnlänk runt mellangärdet. Varje morgon likadant. Kanske hade hon kronisk morgondepression, funderade hon? Olusten var som allra svårast på måndag morgon. Nästan outhärdligt smärtsam. Söndagen. Hela söndagen blev itusplittrad av hennes bottenlösa mörka grubblande. Snart är det måndag, snart är det måndag, ringde i öronen.
Det som räddade hennes förstånd, var fredagskvällens totala befrielse. Hon kom hem från jobbet, gick raka vägen fram till vinhyllan, valde en flaska rött ur samlingen. Tog fram korkskruven. Ljudet av korken som drogs upp ur flaskan spred ett lugn inom henne. Hon satte sig ner i soffan och hällde upp i ett stort glas. Halvliggande sög hon i sig drycken. Kände lugnet sprida sig, värmen från alkoholen gjorde magen mjuk. Somnade fridfullt och sov hela natten.
På lördagsmorgonen vaknade hon alltid med ett leende på läpparna. Visserligen bakfull, men det var hon van vid. Det skulle lätta framåt eftermiddagen. Nu hade hon hela långa lördagen framför sig.
Hur stod hon ut? Varför försökte hon inte ens samla krafter för att göra ett försök till en förändring? Bringa reda i sitt liv.
Vilken sagolik känsla att hon nu lämnat det förgångna bakom sig. Hon lyckades hitta styrkan att göra en helomvändning, började se framåt och bejaka livet.
Min novell
Novell utgiven på HOI förlag
fredag 10 december 2010
torsdag 9 december 2010
Det var han som frågade
Vi hade stämt träff efter jobbet. Egentligen var det Martin som ville. Han hade ringt och frågat:
– Lisa, vi kan väl ses på Evas Paley efter jobbet? Ta en kvällsfika.
– Ja visst, kul.
Det var försommar. Eftersom jag var tidig, flanerade jag sakta längs Kungsportsavenyn och njöt av de ljumma vindarna som strök längs mina kinder. Rakt framför mig, några hundra meter längre bort, såg jag att Poseidon som vanligt, flankerad av respektingivande stiliga byggnader, höll ett fast tag om sin sprattlande fisk. Det enormt stora Stadsmuseet med sina höga kolonner och breda trappor liknade en kommunistdiktators överdimensionerade härskarboning.
Martin sitter nog ute eftersom det är så skönt väder, tänkte jag. Jag såg honom på långt håll. Han reste sig snabbt upp och tittade åt mitt håll. Någon ställde sig upp tillsammans med honom. Vem var det? Jo, det var ju Ingela.
Ingela hade jag träffat för första gången i lördags. Hon fyllde femtio år och hade bjudit Martin och mig. Martin och Ingela var arbetskamrater. Under kvällen hade många tal hållits. Ingela slog lätt i vinglaset, harklade sig och berättade om var och en av gästerna, hur det hängde ihop, vem som kände vem och varför.
– Martin är en så fin jobbarkompis, så omedelbar, naturlig och rolig att prata med, hade hon sagt.
Sen hade Martin ställt sig upp:
– Ingela och jag gillade varandra genast. Vi kan stå vid kaffeautomaten och diskutera hur länge som helst, vi tycker om samma saker.
Ilande kårar körde genom hjärtat, det gjorde så ont. Jag ville bara gå därifrån. Men han hade redan sett mig.
– Lisa, vi kan väl ses på Evas Paley efter jobbet? Ta en kvällsfika.
– Ja visst, kul.
Det var försommar. Eftersom jag var tidig, flanerade jag sakta längs Kungsportsavenyn och njöt av de ljumma vindarna som strök längs mina kinder. Rakt framför mig, några hundra meter längre bort, såg jag att Poseidon som vanligt, flankerad av respektingivande stiliga byggnader, höll ett fast tag om sin sprattlande fisk. Det enormt stora Stadsmuseet med sina höga kolonner och breda trappor liknade en kommunistdiktators överdimensionerade härskarboning.
Martin sitter nog ute eftersom det är så skönt väder, tänkte jag. Jag såg honom på långt håll. Han reste sig snabbt upp och tittade åt mitt håll. Någon ställde sig upp tillsammans med honom. Vem var det? Jo, det var ju Ingela.
Ingela hade jag träffat för första gången i lördags. Hon fyllde femtio år och hade bjudit Martin och mig. Martin och Ingela var arbetskamrater. Under kvällen hade många tal hållits. Ingela slog lätt i vinglaset, harklade sig och berättade om var och en av gästerna, hur det hängde ihop, vem som kände vem och varför.
– Martin är en så fin jobbarkompis, så omedelbar, naturlig och rolig att prata med, hade hon sagt.
Sen hade Martin ställt sig upp:
– Ingela och jag gillade varandra genast. Vi kan stå vid kaffeautomaten och diskutera hur länge som helst, vi tycker om samma saker.
Ilande kårar körde genom hjärtat, det gjorde så ont. Jag ville bara gå därifrån. Men han hade redan sett mig.
onsdag 8 december 2010
Han var perfekt
Tant Ebba var fullständigt orädd. Hon gick på som en iller, utan att röra en min. Medan vi andra höll andan. Men det var inte så konstigt, hon hade aldrig drabbats av pappas svarta temperament. Det hade vi andra. Ofta. Hon visste inte, hade inte en aning om hur stark ansträngningen var för pappa att orka hålla tillbaka, att han fick svälja instinkten att ryta till. Det var ju ändå farfars fästmö. En viss hänsyn fick tas, men pappa sträckte sig inte hur långt som helst. Han fick väl säga ifrån? Och han föredrog tant Ebba många gånger före farfars förra, tant Dagmar. Hon som virkade så många tutti fruttifärgade innetofflor åt familjen att vi hade svårt att hålla oss för skratt när hon räckte över nästa par.
Tant Ebba trodde att pappa var perfekt. Det var han. Pappa hade gjort en briljant arbetskarriär, segat sig upp till absoluta toppen. Han hade skaffat sig en idealisk familj, en vacker hustru och tre friska barn. Populär bland arbetarna i fabriken var han dessutom.
- Titta, där kommer överingenjören, han är den enda från kontoret som vågar sig ner till oss på verkstadsgolvet, sa de.
Men pappa var inte helt perfekt. Men det visste bara vi.
Tant Ebba trodde att pappa var perfekt. Det var han. Pappa hade gjort en briljant arbetskarriär, segat sig upp till absoluta toppen. Han hade skaffat sig en idealisk familj, en vacker hustru och tre friska barn. Populär bland arbetarna i fabriken var han dessutom.
- Titta, där kommer överingenjören, han är den enda från kontoret som vågar sig ner till oss på verkstadsgolvet, sa de.
Men pappa var inte helt perfekt. Men det visste bara vi.
tisdag 7 december 2010
Har ni tid?
– Nu ska ni vara så goda!
Oh, måste hon säga samma sak upprepade gånger? Pappa orkar inte höra. Hon fattar ju inget.
De satt i matsalen. Tant Ebbas matsal, där hon hade placerat ett stort ellipsformat matsalsbord i blänkande mahogny och åtta stolar med gobelängtygsklädda sitsar i beigt och brunt. Hela familjen Brådstedt satt vid bordets bägge långsidor, mamma, pappa och Dennis på ena sidan. Anna och Lisa mitt emot. Farfar Gustav och hans nya fästmö, tant Ebba, tronade på varsin kortsida.
– Nu ska ni vara så goda!
Har ni tid?, hade tant Ebba frågat på telefon tidigare i veckan, jag bjuder på söndagsmiddag. Jaa, det är klart vi kommer, hade mamma svarat medan hon betraktade pappa som energiskt skakade på huvudet samtidigt som han artikulerade stumma ord.
– Ta nu mer av kasslern. Nu ska ni vara så goda. Fatet ska vara tomt innan ni reser er upp från bordet. Ta mer här, Per-Olof, sa tant Ebba och räckte över det stora vita Gustavbergsfatet till pappa.
– Jag är en vuxen man, Ebba, jag tar bara om det är så att jag vill ha, inte annars, sa pappa och rätade ännu mer på den redan spikraka ryggen.
Barnen tittade ömsom på pappa ömsom på tant Ebba. Är tant Ebba medveten om i vilken hög grad hon utmanar ödet?
– Men Per-Olof, det är ju gott. Ta nu. Du behöver lite kött på benen.
– Nu räcker det, svarade pappa.
Luften var iskall. Pappa la sakta ner besticken på tallriken, kniv och gaffel snyggt och prydligt tätt intill varandra snett till höger.
- Jag går hem, sa pappa och reste sig upp. Kommer ni?
Oh, måste hon säga samma sak upprepade gånger? Pappa orkar inte höra. Hon fattar ju inget.
De satt i matsalen. Tant Ebbas matsal, där hon hade placerat ett stort ellipsformat matsalsbord i blänkande mahogny och åtta stolar med gobelängtygsklädda sitsar i beigt och brunt. Hela familjen Brådstedt satt vid bordets bägge långsidor, mamma, pappa och Dennis på ena sidan. Anna och Lisa mitt emot. Farfar Gustav och hans nya fästmö, tant Ebba, tronade på varsin kortsida.
– Nu ska ni vara så goda!
Har ni tid?, hade tant Ebba frågat på telefon tidigare i veckan, jag bjuder på söndagsmiddag. Jaa, det är klart vi kommer, hade mamma svarat medan hon betraktade pappa som energiskt skakade på huvudet samtidigt som han artikulerade stumma ord.
– Ta nu mer av kasslern. Nu ska ni vara så goda. Fatet ska vara tomt innan ni reser er upp från bordet. Ta mer här, Per-Olof, sa tant Ebba och räckte över det stora vita Gustavbergsfatet till pappa.
– Jag är en vuxen man, Ebba, jag tar bara om det är så att jag vill ha, inte annars, sa pappa och rätade ännu mer på den redan spikraka ryggen.
Barnen tittade ömsom på pappa ömsom på tant Ebba. Är tant Ebba medveten om i vilken hög grad hon utmanar ödet?
– Men Per-Olof, det är ju gott. Ta nu. Du behöver lite kött på benen.
– Nu räcker det, svarade pappa.
Luften var iskall. Pappa la sakta ner besticken på tallriken, kniv och gaffel snyggt och prydligt tätt intill varandra snett till höger.
- Jag går hem, sa pappa och reste sig upp. Kommer ni?
måndag 6 december 2010
Livets verktyg
Ser du regnbågen långt där borta avteckna sig mot de ogenomträngligt tjocka gråblå molnen?
Vilka ovanligt konturskarpa färger, ett himmelskt vackert, underbart naturfenomen. Naturen är i sanning en superkraft som kan kreera detta sprakande färgspektrum.
Visste du att vi bara ser halva regnbågen? Bågen fortsätter ner i marken, långt där nere möts bågarna och bildar en hel ring.
I mötet bildas gnistrande diamanter. Vill du ha en?
Vi behöver inga redskap. Blott och bart våra nakna händer räcker för att ta oss ner i jordens mjuka inre.
Vilka ovanligt konturskarpa färger, ett himmelskt vackert, underbart naturfenomen. Naturen är i sanning en superkraft som kan kreera detta sprakande färgspektrum.
Visste du att vi bara ser halva regnbågen? Bågen fortsätter ner i marken, långt där nere möts bågarna och bildar en hel ring.
I mötet bildas gnistrande diamanter. Vill du ha en?
Vi behöver inga redskap. Blott och bart våra nakna händer räcker för att ta oss ner i jordens mjuka inre.
torsdag 2 december 2010
Att bli mentor
Jag blev uppriktigt förvånad när jag öppnade min mun och hörde mig själv säga:
- Men kalla mig din mentor istället då?, sa jag och tittade på tonårsflickan med en min som jag hoppades såg vädjande ut.
- Min mentor? Du menar en mentor lika med en som ger råd?
- Jaa. Nå’t sånt.
- Skulle du vara min mentor? Vad kan du som inte jag kan? För länge sen.
Ellen studerade mig med ett litet leende på läpparna och med sina ljusbruna ögonbryn höjda. Jäkla skitunge, tänkte jag, hon vet var sticket gör mest ont. Jag rätade på ryggen, försökte anlägga en skärpt min.
- Ja, till exempel så har jag levt mycket längre än du. Jag har fått en viss erfarenhet med åren.
- En viss, ja.
- Men du… vi kan väl försöka bli vänner i alla fall. Ta ett steg i taget. Glöm det där med mentor.
Åh, hur jag än formulerar mig blir det fel. Jag bävade inför svaret.
- OK då., sa hon och hötte med pekfingret mot mig. Men att jag någonsin skulle kalla dig mamma., fortsatte Ellen och slog näven i köksbordet, det kan du glömma.
- Men kalla mig din mentor istället då?, sa jag och tittade på tonårsflickan med en min som jag hoppades såg vädjande ut.
- Min mentor? Du menar en mentor lika med en som ger råd?
- Jaa. Nå’t sånt.
- Skulle du vara min mentor? Vad kan du som inte jag kan? För länge sen.
Ellen studerade mig med ett litet leende på läpparna och med sina ljusbruna ögonbryn höjda. Jäkla skitunge, tänkte jag, hon vet var sticket gör mest ont. Jag rätade på ryggen, försökte anlägga en skärpt min.
- Ja, till exempel så har jag levt mycket längre än du. Jag har fått en viss erfarenhet med åren.
- En viss, ja.
- Men du… vi kan väl försöka bli vänner i alla fall. Ta ett steg i taget. Glöm det där med mentor.
Åh, hur jag än formulerar mig blir det fel. Jag bävade inför svaret.
- OK då., sa hon och hötte med pekfingret mot mig. Men att jag någonsin skulle kalla dig mamma., fortsatte Ellen och slog näven i köksbordet, det kan du glömma.
onsdag 1 december 2010
Adventskalendern
En dag i slutet på november 1960.
- Vi har bara råd att köpa en, säger en, adventskalender. Ni får samsas om en, barn. Vilken vill ni ha?
- Jag vill ha den här med glitter!, ropade Lisa och tog tag i en kalender med tomtefar och tomtemor som pysslade i sitt tomtekök tillsammans med alla sin små tomtenissar. Alla klädda i röda tomtedräkter och röda luvor med vit bred kant var de i full färd med att koka risgrynsgröt i enormt stora svarta gjutjärnsgrytor. Det såg ut som om det regnat silver över hela bilden.
- Nej!, jag vill ha TV-kalendern, hojtade Dennis, det är mycket roligare när man kan följa på TV.
Dennis och Lisas föräldrar hade ingen TV ännu, men deras snälla granne, farbror Fredrik, lät barnen komma in och titta ibland.
- Mamma jag vill inte ha TV-kalendern, den är inte alls lika fin, sa Lisa och strök försiktigt med fingertopparna över glittret.
- Jo!, sa Dennis mitt i en snyftning, jo… ho. Mamma. Det är ju Titteliture som ska öppna luckorna, jag vill se det på TV.
- Jaha, sa mamma, då bestämmer jag, det blir den med glitter. I år. Nästa år blir det TV-kalendern. Då kanske vi till och med har fått råd att köpa egen TV.
Klockan sju på morgonen den 1 december 1960.
- Vem ska öppna första luckan, barn, frågade mamma, Dennis eller Lisa?
- Jag börjar, ropade Lisa.
- Nej, jag, sa Dennis.
- Dennis, du får börja, sa mamma.
Adventskalendern låg på köksbordet. Lisa och Dennis satt med huvudena tätt ihop. Böjda över adventskalendern letade de noggrant med uppspärrade runda glasartade ögon. Metodiskt granskade de varje liten snutt av bilden. Var fanns lucka nummer ett? Dennis tungspets for ut ur munnen och vätte läpparna. Där. Där var den, första luckan. Den hade gömt sig i den minsta tomtenissens lilla luva. Hans små runda barnfingrar skälvde när han försiktigt vände upp luckan.
- Vi har bara råd att köpa en, säger en, adventskalender. Ni får samsas om en, barn. Vilken vill ni ha?
- Jag vill ha den här med glitter!, ropade Lisa och tog tag i en kalender med tomtefar och tomtemor som pysslade i sitt tomtekök tillsammans med alla sin små tomtenissar. Alla klädda i röda tomtedräkter och röda luvor med vit bred kant var de i full färd med att koka risgrynsgröt i enormt stora svarta gjutjärnsgrytor. Det såg ut som om det regnat silver över hela bilden.
- Nej!, jag vill ha TV-kalendern, hojtade Dennis, det är mycket roligare när man kan följa på TV.
Dennis och Lisas föräldrar hade ingen TV ännu, men deras snälla granne, farbror Fredrik, lät barnen komma in och titta ibland.
- Mamma jag vill inte ha TV-kalendern, den är inte alls lika fin, sa Lisa och strök försiktigt med fingertopparna över glittret.
- Jo!, sa Dennis mitt i en snyftning, jo… ho. Mamma. Det är ju Titteliture som ska öppna luckorna, jag vill se det på TV.
- Jaha, sa mamma, då bestämmer jag, det blir den med glitter. I år. Nästa år blir det TV-kalendern. Då kanske vi till och med har fått råd att köpa egen TV.
Klockan sju på morgonen den 1 december 1960.
- Vem ska öppna första luckan, barn, frågade mamma, Dennis eller Lisa?
- Jag börjar, ropade Lisa.
- Nej, jag, sa Dennis.
- Dennis, du får börja, sa mamma.
Adventskalendern låg på köksbordet. Lisa och Dennis satt med huvudena tätt ihop. Böjda över adventskalendern letade de noggrant med uppspärrade runda glasartade ögon. Metodiskt granskade de varje liten snutt av bilden. Var fanns lucka nummer ett? Dennis tungspets for ut ur munnen och vätte läpparna. Där. Där var den, första luckan. Den hade gömt sig i den minsta tomtenissens lilla luva. Hans små runda barnfingrar skälvde när han försiktigt vände upp luckan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)