Misstänkt

Jag har mina aningar om hur det måste ha gått till. Den stora brickan stod färdig på köksbänken och inväntade gästerna. Jag hade lagt en vit stärkt linneservett på brickan. Därefter placerat långa rader med småkakor. Det var Bondkakor och Vaniljdrömmar. Chokladsnittar, Finska pinnar och Havreflarn. Och Kanelkakor. När jag klev in i köket för att hämta brickan. Chocken gick som en stötvåg genom kroppen. Bara några spridda smulor kvar och servetten var skrynklig och smutsig. Köksdörren hade varit stängd. Var det möjligt? Kunde Bonnie verkligen ha öppnat dörren och utan att dra ner brickan i golvet stoppat i sig allt? Och sen, stinn och mätt, gått ut och snyggt och prydligt stängt dörren efter sig? Jag vände snabbt på klacken och ropade:

"Bonnie! Var är du?"

Jag hittade henne liggande i sin korg i sovrummet. Hon låg invriden i sin egen kropp. Under lugg och utan att röra på huvudet slängde hon hastiga blickar upp på mig. Då visste jag.