Minnet

Minnet låg väl dolt längst in i garderoben. Klädkammare kanske det snarare borde kallas. Eller en enklare variant av dagens "walk in closet". Jag förstod inte riktigt varför jag började rota där inne bland gamla kläder som jag inte använde längre. Både mina och några klädesplagg som jag inte nändes kasta eller ge bort som hade varit mammas. Med näsan in i mammas svarta yllekappa med päls på kragen, en svag doft av hennes älsklingsparfym från Dior satt fortfarande kvar i tyget, fick jag syn på en vitt plastfodral. Jag visste direkt var det var. Min bröllopsklänning. Använd bara en gång. Varför var ett mysterium även för mig själv. För det första var den knäkort och för det andra var den limegrön och utan krusiduller. Inget vitt, ingen slöja i tunn spets, inget som kan alls liknas vid en bakelse. Däremot det som ibland benämns som cocktailklänning. Jag sträckte mig så långt det gick och tog tag i galgen.

I sovrummet la jag paketet på sängen, drog upp blixtlåset och tog fram klänningen. Jag la den på överkastet och genast fick jag syn på den. Fläcken. En ganska stor oregelbunden fläck. Det var säkert fett av något slag. Så mindes jag. Under bröllopsmiddagen råkade jag tappa gaffeln med västkustsallad i knäet. Antagligen var jag salongsberusad och därmed en aning klumpig och jag slarvade. Jag skämdes. Resten av kvällen var jag noga med att hålla ena handen över skamfläcken.

Så snart min nye man och jag kom hem hängde jag undan klänningen. Det var dagen efter. Hur enfaldig får man bli? En klänning som var skräddarsydd. Måttbeställd till just mig. I thailändskt siden. Varför försökte jag inte ta bort fläcken sen?