Kvinnan

Spårvagnens ylande bromsar gjorde ont i öronen. Den som tror att det enbart är bekvämt och trevligt att åka spårvagn här i Göteborg, tänkte jag och gjorde en ful grimas, tror  fel. Precis tvärtom, illande obekvämt. Efter flera på varandra hårda ryck, då vi som stod upp rycktes med och snubblade en bit framåt som om vi var viktlösa, stannade den tvärt vid Majvallens hållplats. Mittendörrarna slogs upp och jag fick syn på en yngre kvinna som höll ett bylte i famnen. Så såg jag att det var en baby. Den kan inte ha varit mer än några månader gammal. Ostadigt och utan att kunna stödja sig på något tog hon sig upp på vagnen och stapplade osäkert fram till en ledig plats. Det var ett uppfällbart säte, vilket gjorde att hon fick släppa barnet med ena handen medan hon drog ner sitsen. Jag hann aldrig tänka tanken färdig, att jag kunde ha gått fram och hjälpt henne. Hon satte sig på snedden, bortvänd från mig. Jag tittade på hennes bakhuvud. Det tjocka mörkbruna håret var uppsatt i en konstfull lös knut som hängde ner i den smala nacken. Hon satt halvt böjd över barnet. Jag kunde bara se babyns ena lilla arm med små, små fingrar som rörde på sig en aning. Inget ljud. Alldeles tyst. Jag funderade på vad som gjorde att kvinnan inte hade den lilla i en barnvagn eller om hon inte ville släpa på åbäket till ekipage, hade barnet i en tygsele. Vid Järntorget reste hon på sig och gick av. Jag sträckte på nacken och såg henne med snabba steg runda Järntorgsbrunnen med kvinnofigurerna som symboliserade de fem världsdelarna. Nu för tiden har vi fler världsdelar. Sju om jag är rätt underrättad. Kvinnan vek av in på Landsvägsgatan.