Kvinnan

Kvinnans ansikte är vänt mot mig. Hon har runda, rosiga kinder. Håret är uppsatt i en knut och hon har låtit små tunna lockar ringla ner i pannan. Jag undrar över hennes ögon. Vad de signalerar. En känsla av stolthet  anas. Eller beslutsamhet. En blandning av bägge. Hon står upp och den grå spetsklänningen nuddar det svartvita stengolvet. Över hennes rygg fladdrar skuggor från fönstrets blyinfattade rutor. Händerna vilar på instrumentet och hon låter fingrarna spreta över flygelns tangenter. Kvinnan ser ut att vara beredd att när som helst slå an första harmonierna i ett vackert Mozartstycke. Jag sätter mig ner i fåtöljen som står mitt på golvet. Beredd att lyssna.

"Berätta om er själv", säger hon. "Nämn någon rolig episod i ert liv. Jag behöver inspiration, förstår ni. För att kunna spela."