Kulturkollos bloggstafett

En historia ur verkligheten - om medmänsklighet i stort och smått

Min pappa dog i en våldsam olycka, en flygolycka. Den tiden, när vi fick veta, sorgen, svärtan. Tankarna trängde hela tiden på. Hur det var för pappa  i hans sista stund. Hur mycket visste han? Var han rädd? Dog han direkt? Alla tankarna gjorde hela familjen energifattiga. Mina syskon och jag fick ta hand om mamma. Både praktiskt och själsligt.

Ett halvår efter olyckan började vi komma tillbaka till någorlunda normalt tillstånd, även om tanken på pappa ständigt fanns där. Mamma flyttade från Malmö till oss, närmsta släkten, i Göteborg.

Precis då hände det. Pappas allra bästa vän dog i en bilolycka. Jag och mamma åkte på begravningen i Malmö. Jag kommer ihåg att jag höll mamma hårt under armen i kyrkan, bokstavligt höll henne upprätt.

Kraftlösa in i märgen kom vi ut ur kyrkan.  I det ögonblicket ringde hon. Min systers svägerska som bodde i Helsingborg.

"Kom hit", sade hon.

Vi åkte dit. Hon kramade oss.

"Sätt er ner", sade hon. "Jag har gjort i ordning en liten kvällssupé. Ni får vin till."

Det var som om kroppen hade lättat från marken. Lättnaden i bröstet. Jag har inte en aning om vilken typ av vin hon bjöd på, eller vilken maträtt. Men jag vet att det glaset med vin var det bästa jag någonsin druckit.