Imman

Bilen är voluminös. Interiören är babyblålackad och i backspegeln dinglar två stora tärningar i mjukt tyg. Det vita i tyget är slitet och har med tiden blivit gråaktigt och ser veset ut. Jag betraktar dig som lätt tillbakalutad och leende tittar ut genom vindrutan. Du placerar högra armen längs ryggstödet. Ändå når du inte ända fram till min axel. Jag tycker du ser tuff ut med vänstra handen vilande högt upp på ratten. I bilen är det svalt, näst intill kallt.

"Vi stannar och tar en glass", säger du samtidigt som du svänger av vägen.

Hettan slår emot mig när jag öppnar bildörren. På mindre än ett ögonblick tränger svett fram i alla porer och huden blir fuktig. Av det blöta som strilar från håret i nacken och ner på ryggen rister jag till i en snabb rysning.  Jag vänder blicken över bilens tak, mot dig. Men jag ser inget. Jag hör att du skrattar. Imman täcker glasögonglasen. Jag ser inget.