Jag sitter ofta och tänker. Det är
ett behov jag har. Måste få krypa in i mig själv, vända tankarna inåt. Dagdrömma
skulle en del kalla det. Jag kallar det meditation. Vanan har jag haft så länge
jag kan minnas. Redan i småskolan utarbetade jag konststycket. Framför spegeln
provade jag mig fram till rätt ansiktsuttryck. Det måste se ut som om jag
intresserat följde det läraren sa. Jag kunde utan att vara medveten om det
följa magistern med ögonen, när hen sakta spatserade över podiet och tillbaka.
Kunde följa munnens rörelser. Det var en farlig strategi. Om jag fick en fråga
var jag totalt borta. Det hände ibland men på något underligt sätt klarade jag
mig alltid. Jag svängde till ett sannolikt svar. Ett svar som jag hoppades kunde
härledas till ämnet.
Min man däremot låter sig inte
luras. Otaliga är de gånger han med en syrlig min säger att jag ser fjär ut.
Inte i betydelsen högdragen utan mer drömskt avvisande. Han känner sig utanför.
Inte delaktig. Jag kan förstå honom. Men sluta det kan jag inte.
Och vill nog inte heller är jag säker på ;)
SvaraRaderaDu vad jag känner igen mig - utom det där med att titta i spegeln.
Denna egna världen gillar jag skarpt :)
Känner oxå igen mig, jag tror det är viktigt för den mentala hälsan:-)
SvaraRaderaFint skrivet. Det är säkert bättre att vara fjär än att sitta med fjärrkontrollen tänker jag.
SvaraRaderaSkönt att vara lite fjär ibland, eller som jag brukar säga "glo tomme".
SvaraRadera