Vinden

De närmade sig den långa svängda trätrappan. Elin kikade uppåt. Kröken gjorde att hon inte kunde se ända upp. Hennes syster Anna satte sin ena fot på första steget. Elin stirrade på systerns tunna vita skinnsko med ett blänkande spänne på ovansidan. Hon smög in sin hand i systerns. Den var fuktig och hon kramade så det gjorde ont. Där uppe fanns en jättestor vind, lika stor som bottenvåningen. Farfar hade sagt att de inte fick gå upp till farmors rum. Elin både ville och inte ville. Farmor var död. Elin hade aldrig träffat henne. En allvarlig sjukdom hade drabbat farmor, hade farfar berättat och hon dog fast hon inte ens var fyrtio år. Innan Elin föddes. Rummet stod kvar som den dagen, den sista.

”Varför tror du farmor bodde på vinden”, viskade Elin.

”Jag tror det var för att hon var sjuk”, sa Anna och rynkade pannan.

Nu hade de kommit så långt upp i trappan att de såg den stängda vindsdörren. Anna tog upp en nyckel ur fickan på den gula veckade bomullskjolen, satte den i låset och vred om. Hon hörde klicket när låset gick upp. Anna tryckte ner handtaget. Ett gnisslande ljud ekade i trappen, när hon drog upp den tunga dörren. Elin ryste, frös nästan. En speciell doft slog emot henne när de klev över tröskeln. En blandning av torrt virke och gammalt damm. Elin andades in. Det kittlade i näsan. Hon kunde inte hålla igen, utan nös högt och ljudligt.

”Tyst”, väste Anna.

”Varför det?”, frågade Elin.

Anna svarade inte.