Alltid, under hela mitt liv, har jag trott att jag är pojkaktig.
Både till sätt och till utseende. Inte alls kurvig eller med blont långt lockigt
hår. Som till exempel min granne Kitty. Hon med sina runda persikokinder, hallonfärgade
läppar, korta kjolar och insmickrande röstläge.
Jag kommer ihåg en gång när jag var fjorton år. Min äldre syster,
Anna, skulle börja på sjuksköterskolan i Örebro. Mina föräldrar och jag följde
med henne den där första jobbiga dagen. Rektorn, en kvinna, tog emot oss när vi
anlände. Hon tog mig i hand, betraktade mig ingående och med huvudet böjt ner
mot mig. Som om hon tyckte att det var viktigt att vi var, så att säga, på
samma nivå.
”Och det här, Anna, är din
yngre bror förstår jag.”
Först blev jag helt stel, kinderna hettade. Sen, när jag tänkte
efter, fick jag att erkänna att jag antagligen liknade en pojke iklädd pappas
gamla slitna skjorta, mina blå Levisjeans och vita gympaskor. Dessutom
korthårig. Men ändå.
Och nu sitter jag hos min frisör, många år senare. Med allvar i
rösten påstår hon att jag är bland det kvinnligaste hon någonsin sett. Jag som fortfarande
har kort hår, är plattbröstad och mest klär mig i jeans.
Allting skapas inne i våra hjärnor.
SvaraRaderaIntressant!
SvaraRaderaSom sagt - våra hjärnor gör tolkningar men vi kan påverka :)
SvaraRaderaTankens kraft - vi väljer själv vilka tankar vi vill lyssna på :)
SvaraRaderaDet sitter i själen, inte i håret! Fint skrivet!
SvaraRadera