Frisören

Alltid, under hela mitt liv, har jag trott att jag är pojkaktig. Både till sätt och till utseende. Inte alls kurvig eller med blont långt lockigt hår. Som till exempel min granne Kitty. Hon med sina runda persikokinder, hallonfärgade läppar, korta kjolar och insmickrande röstläge.

Jag kommer ihåg en gång när jag var fjorton år. Min äldre syster, Anna, skulle börja på sjuksköterskolan i Örebro. Mina föräldrar och jag följde med henne den där första jobbiga dagen. Rektorn, en kvinna, tog emot oss när vi anlände. Hon tog mig i hand, betraktade mig ingående och med huvudet böjt ner mot mig. Som om hon tyckte att det var viktigt att vi var, så att säga, på samma nivå.

”Och det här, Anna, är din yngre bror förstår jag.”

Först blev jag helt stel, kinderna hettade. Sen, när jag tänkte efter, fick jag att erkänna att jag antagligen liknade en pojke iklädd pappas gamla slitna skjorta, mina blå Levisjeans och vita gympaskor. Dessutom korthårig. Men ändå.

Och nu sitter jag hos min frisör, många år senare. Med allvar i rösten påstår hon att jag är bland det kvinnligaste hon någonsin sett. Jag som fortfarande har kort hår, är plattbröstad och mest klär mig i jeans.