Bannor

Det fanns ingen som var så bra på att ge sig själv bannor som hon själv. Hela livet hade gått ut på att kämpa för att undvika att kvävas av sitt eget självhat. Värst var nog tonåren. Först många år efteråt, efter många års grubblande gick det upp för henne vad hon höll på med. När hon var mitt uppe i livet, då förstod hon ingenting. Förstod inte varför hon inte en dag vaknade upp ur sin destruktivitet, inte förmådde ge sig själv chansen att få hjälp.

”Vakna!”, hade hon velat skrika till sig själv. ”Ser du inte vad gör med dig själv?!”

Det var enbart tur som gjorde att hon inte råkade illa ut. Hon ryste när hon tänkte på alla riskfulla möten. Antagligen led hon av någon bokstavskombination som inte existerade på den tiden.

Hon funderade mycket över tystnaden där ute. Var hon helt ensam om sin eländiga självkänsla? Varför sa ingen någonsin någonting? Alla var knäpp tysta. Ingen svarade.