När första skalvet kom var hon helt oförberedd. Hon stod och stirrade på tavlan. Studerade konstnärens djärva penseldrag i rött, blått och gult, när hon kände att någon snuddade vid hennes axel. Han stod, precis som hon, med halsen sträckt en aning framåt, hakan pekande mot målningen. Han liknade en fågel. Det tjongade till i magen. Störtförälskelsen var omedelbar.
- Ja, visst är det en otrolig målning, sa han och slängde en hastig blick på henne, innan han ögonblicket senare återigen fokuserade på tavlan.
Nej, han hade nog inte upplevt samma skakning som hon.
- Ja, svarade hon lite utdraget och studerade samtidigt hans raka näsa, den är helt underbar. Jag kan inte slita blicken från den, fortsatte hon.
Nu vände han sakta på huvudet och äntligen såg han på henne. På riktigt. Då kom efterskalvet.
Här svänger det verkligen och skakar! Bra!!
SvaraRaderaLeendeframkallande text. Bra!
SvaraRaderaHärlig känsla du förmedlar....sådana skalv är härliga!
SvaraRaderavilket härligt efterskalv!
SvaraRaderaVa fint :)
SvaraRaderaSkön beskrivning när han pekar på tavlan med hakan!
SvaraRaderaGillar jättemycket. Du skriver alltid så att jag verkligen SER det du talar om.
SvaraRaderaGILLAR!
SvaraRadera