Emma och Johan

Arbetslös. Nej, arbetslösa, tänkte hon.

De satt och slötittade på Idol. Undrar hur det går för dem som åker ut? Bättre än för mig säkert. Även för dem som inte vinner. Emma suckade och vände sig mot Johan.

- Jag känner mig totalt värdelös. Utan jobb är lika med totally worthless. Så tänker alla våra kompisar. De ser ner på oss.

- Sådana vänner vill jag ändå inte ha, svarade Johan med en grimas som mer än väl illustrerade vad han kände.

- Vi skiter helt enkelt i dem och kör vår egen grej.

- Hur då menar du?

- Vi gör oss av med alla grejer, allt vi kan vara utan. Då klarar vi oss på det vi får från socialen. Sen lever vi ett fritt liv, gör vad vi vill, sa Johan med iver i rösten. Inga måsten. Och du, förresten, jag kan göra en liten stöt då och då. För att bättra på ekonomin.

- Stöt?

- Ja, råna gamla tanter till exempel, sa han och ställde sig upp.

Han exemplifierade genom att halta fram genom rummet, tungt stödd på två osynliga käppar.

- Nej, det går jag inte med på.

Emma slängde en mörk blick på Johan. Inte kunde han mena allvar? Inte min Johan.

- Jämnåriga då? Yngre människor.

- Nja, jo, klart det låter lockande att slippa gå upp klockan sex på morgnarna. Varenda eviga dag. Året runt. Utom på semestern då, la hon till.

Hon tystnade och rynkan mellan de ljusbruna ögonbrynen blev djupare än vanligt. Ögonblicket senare försvann rynkan och Emmas blå ögon blev ännu blåare.

- Du Johan? Vet du vad jag kom på?

Emmas rödblonda axellånga lockar svängde när hon kastade sig upp ur soffan.

- Nej, vadå Emma?

- Vi kanske kan bli ett sådant där Road Movie-par, ungefär som Bonnie & Clyde? Eller Thelma och Louise. Fast det var två tjejer, förstås. Och sen när vi är döda, gör de en film om oss. Då blir vi odödliga.

- Sure, baby , sure. Let’s get the hell out of here.