Hon är så otroligt duktig. Alldeles för bra. Jo, jag inser att jag är fullständigt illande grön inombords av avundsjuka. Fast, varför kan inte jag få uppleva samma framgångar som hon? Är jag inte värd det? Jag är väl lika duktig som hon? Eller? Det kanske jag inte är. Att gratulera henne är obeskrivligt svårt. Jag måste ändå.
- Grattis Lena! säger jag med glättig röst fast kroppen skakar av gråt, så underbart för dig.
Om hon hade tittat efter ordentligt hade hon sett falskheten lysa i mitt ansikte, lika starkt som ett naket lysrör i ett kallt kök. Men det gör hon inte. Hon ler mot mig.
Så är det.
SvaraRaderaBra
SvaraRaderaKunde inte låta bli att läsa gårdagens text också, och måste säga att jag gillar dem båda.
SvaraRaderaEgentligen har man väl all rätt att vara avundsjuk när någon får något man själv längtar intensivt efter, men vi svenskar har lite svårt med det där.
Det är ju en balansgång att unna andra framgång utan att bli bitter eller arg. Avundsjuk tycker jag man har rätt att vara, det visar ju bara att man tycker om det andra har/har uppnått. (Men kanske har jag inte samma definition på ordet avundsjuka som andra?)
SvaraRaderaJust där kan ingen slå dig, i din oöverträffade förmåga att vara just Du.
SvaraRaderaStark koncentrerad text. Och jag tror hon känner den. Falskheten.
SvaraRaderaHärligt, allmänmänskligt fångad ögonblicksbild. Man känner det i magen direkt!
SvaraRadera