Ansvar

Han stod upp med händarna knäppta över skrevet. Ryggen var krum. Den mörkgrå skrynkliga kostymen slokade över hans spensliga buteljaxlar och den uppknäppta skjortan som skymtade under kavajslagen var trådsliten och gråvit av för många tvättar. Intrycket var en kuvad man i begynnande ålderdom. Att det var fel insåg jag när jag fångade hans blick. Jag kunde inte hålla tillbaka en ilning när jag mötte hans gnistrande klara ögonvitor som kontrasterade starkt mot de blåklintsblå ögonen. De hade en skarp glimt som drabbade mig som en rak höger. Jag förstod. Det här var en skärpt man.

- Du har tur, vi kan inte straffa dig, sa domaren. Eftersom det har konstaterats att du lider av en livslång oreparabel galenskap, alltså har en kronisk mental sjukdom, kan du inte hållas ansvarig över dina handlingar vid mordet.

- Tack, fru domare. Jag är tacksam, fru domare, sa han och bockade.

Jag hann precis se den beslutsamma blicken innan den skymdes av de tunna grå hårtestarna som kammats snett över den vita huvudsvålen. Jag hade bestämt mig. Nästa dag skulle jag be att få göra en visit.