Ett pyttesabotage

Jag kunde inte låta bli. Hon fick förresten skylla sig själv. Varför var hon tvungen att alltid vara expert på allt? Det gick inte att ta upp ett enda ämne utan att hon skulle tränga sig in, avbryta mitt i en mening och meddela hur det egentligen låg till. Faktiskt, la hon ofta till med ett litet snett leende och huvudet på sned, är det så här. Följden blev att jag letade. Jag hörde henne, men lyssnade inte. Febrilt sökte jag efter något att kunna slå ner på i hennes långa monologer. Besegra henne. Hur liten seger som helst dög, spelade ingen roll. Jag njöt hämningslöst av de fåtal gånger jag lyckades.

- Maratonlöpare är alltid långa och muskulösa, sa hon en gång och nickade som för att betona hur rätt hon hade, bara för att de ska kunna ta långa steg och orka löpa snabbt i fyra mil.

- Nehe, så är det inte alls, ropade jag med andan i halsen, det existerar inga långa muskulösa maratonlöpare. Tvärtom. Det är just för att de inte väger så mycket som de orkar. Maratonlöpare är kortväxta, med smäcker kroppsbyggnad, helt utan explosiva muskler.

Där fick du! skrek jag tyst inombords medan mina hjärtslag lugnade ner sig.