Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

fredag 22 oktober 2010

Gläntan (skrivpuff 22/10 om att svärta ner)

Blåbärssnår och sly skymde stigen. Edith var tvungen att titta stint ner i marken, böjde nacken, slog undan torrt ris med kängorna för att inte tappa riktningen. Där bredvid stigen låg en lös gren. Med den kunde hon få undan allt som låg i vägen. Hon tog upp den, strök varligt längs med käppen, grenen var helt utan bark. Den var inte hård, bara len och mjuk att ta på. Här flanerar jag omkring i skogen, tänkte hon. Gör det mig till en flanör? Eller är jag en flanös? Det kändes tryggt i skogen, hon filosoferade samtidigt som kroppen mjukades upp över friliggande slingrande trädrötter, kliv över stenar och hopp över vattenpölar. För henne var det en slags meditation. Tillbaka hemma kände hon sig alltid vederkvickt och hade ny sprittig lågande livslust

Edith fantiserade. Grenen blev med ens en machete som hon iklädd beige tropikkostym, höga kängor och skyddande tyghatt kapade tät regnskog med. Exotiska färgglada fåglars kvitter blandades med små apors höga illvrål. I träden ovanför henne hoppade djur från träd till träd och en lian iklädd en skugga som hängde sig fast visslade förbi, tätt intill hennes öra.

Vad var det? Det glimtade till mellan de täta höga granarna. Hon bländades. Kändes som om någon åstadkom en solkatt med en spegel. Så där som man gjorde i skolan för att irritera. Edith tog ett steg åt sidan för att slippa ljuset. Skulle hon gå dit? Nu var hon nyfiken. Men också lite rädd. Kunde inte gå därifrån utan att ha kollat.

Edith började gå. En liten glänta uppenbarade sig. Där. Nej. Där kom skenet igen. Hon var helt förblindad. En kraftig fläkt drog över ansiktet, hon kände tydligt att hon inte var ensam, famlade med armarna omkring sig. De hittade inget. I nästa ögonblick såg hon omgivningen tydligt igen. Blicken landade på några mörka skuggor på andra sidan gläntan, precis i kanten av skogen.

Hem, måste hem, tänkte Edith, vände sig om och satte av i full karriär åt det håll hon kommit. Sprang, nej snarare skenade. Hela vägen hem. Några gånger vågade hon vända sig halvt om i farten för att försäkra sig om att ingen förföljde henne. Inget. Låste upp ytterdörren med darrande händer. Drog en lättnadens suck. I trygghet. Vad hade hänt, egentligen, tänkte hon? Hade hon inbillat sig? Edith tog av sig kängorna, hade precis börjat dra ner blixtlåset i jackan när hon råkade slänga en blick i hallspegeln. Hennes ansikte var helt nersvärtat. Såg ut som sot. Uppspärrade glänsande blå ögon lyste klart mot det svarta.

7 kommentarer:

  1. Mycket spännande och bra skrivet. Vad är det som händer? Fortsättning tack!

    SvaraRadera
  2. Trevlig helg själv!
    Vilken härlig fantasi du ger prov på i den här texten. Fortsättning följer? Eller?

    SvaraRadera
  3. En tjej med mycket fantasi och stor inlevelseförmåga, Edith.

    SvaraRadera
  4. Otäckt och oförklarligt! Berätta mer!

    SvaraRadera
  5. Gillar när man använder sin fantasi. Kände hennes meditativa upplevelse innan historien skenade iväg åt en helt annan riktning. Förväntade mig faktiskt en av skuggorna i spegeln och inte hennes ansikte ;).
    Kanske fortsätter...

    SvaraRadera