Nyfiken

Tavlan hängde snett, precis lika skevt som mitt liv. Jag måste ha lämnat jordytan, svävat bort någonstans bortanför himlaranden, nyss landat och vaknat till liv. Nu stod det klart som ett av mammas spetskantade kristallglas. Jag hade mördat min hustru. Helt utan ångest och empati släpat ut Ella i garaget, hängt kroppen i vinschen och slängt ner den i ruffen på båten. 

Trots att jag önskade allt ogjort, hoppades jag ändå att hon för alltid låg dold på botten av havet bortom hamnen. Om hon flöt upp och hittades skulle jag vara tvungen att gå igenom samma helvete en gång till och den här gången få känna på alla grannars nyfikenhet och avsky. De skulle se på mig med skräck i blicken blandad med äckel, som inför en person med böldpest. Jag hade trots allt straffats och suttit av det mesta av fängelsestraffet. Under alla polisförhör vägrade jag berätta var Ella låg. Polisen hade muddrat botten i hamnområdet, men förstås inte hittat något.

En plats

Skogsgläntan

runt om en djungel av ängsblommor

och högt gräs

står en faluröd stuga med vita knutar

En plats där jag vill vara

Satsa stort

Startskottet för yrkeskarriären fyrades av i oktober 1973. Nu skulle hon satsa stort. Givetvis ha tålamod. Allt väsentligt i livet måste få ta tid. Hon skulle börja enkelt och sen snabbt klättra vidare upp på stegen. Inga typiska kvinnojobb. I fantasin såg hon kompisarna göra stora ögon när hon berättade om problematiken på jobbet som hon fann exemplariska lösningar på. Inte alls enkelt utan med stor ansträngning. Hon ville ta ansvar, precis som pappa. Så långt bort från mammas tillvaro som det gick. Mammas jobb gick ut på att vara obetald hushållerska. Hon gnisslade tänder av frustration å hennes vägnar.

Hur kunde det gå så fel sen? Att hela tiden vara under tidspress gjorde henne stressad. Hjärnan kokade över sina bräddar. Hon gjorde absolut ingenting rätt. Glömde allting. Hon kunde inte låta bli att se kollegornas snabba blickar och grimaser. Det var hennes fel att de fick ordna upp röran efter hennes misstag. Hon skämdes men det var omöjligt att uttrycka tacksamhet. Orden vägrade att komma över hennes läppar.

Midsommar

Det var en gång en fågel som hette Kvirr. Fågelns mamma sa att Kvirr var en talgoxe. Kvirr såg inte ut som de andra fågelungarna. Inte riktigt. De andra var elaka mot honom och sa att han var en främmande fågel. Att han ramlat ner i fel bo. De försökte knuffa ut honom. Så en solig sommardag var det fyra människor som la ut en stor filt under deras träd. Kvirr betraktade storögt hur de dukade. Koppar, glas och tallrikar. Mamma hade sagt att det var midsommarafton idag och jättevarmt. Det var nog därför de här människorna ville sitta i skuggan av björken. Sen upptäckte Kvirr bullarna.

”Från mitt senaste bak”, sa ena tanten. ”Jättegoda.”

”Din bak är inte så dum den heller”, sa en av gubbarna medan han mumsade på bullen.

Tanten höjde på ögonbrynen. Sen kom kycklingsalladen fram och ett kar som de fyllde upp så att det rann över kanten. Bål hörde Kvirr att de kallade drickan. Han märkte att bålen gjorde människorna glada. Kvirr kunde inte låta bli. Han seglade ner på gräset och efter fyra smygande steg stod han intill filten.

”Kolla!” ropade den andra tanten. ”En talgoxe med fyra ben!”

”Otroligt!” ropade den första tanten.

Hon ställde sig på knä med en smula bulle mellan tumme och pekfinger. Han sträckte på halsen, öppnade näbben och nappade åt sig biten.

”Vill du komma med hem till oss?” sa samma tant och la huvudet på sned. ”Komsi, komsi”, fortsatte hon och höll en ny bit bulle mellan fingrarna.

Kvirr trippade närmre och hamnade på filten. Han hann inte reagera innan tanten höll honom i sitt grepp.

”Du ska få bo i vår nybyggda fågelholk. Få ungar sen. Med fyra ben. Det vore något extra.”

Raset

När jag kom hem den dagen stod ytterdörren på glänt. Hjärtat slutade slå under några sekunder. Jag gick upp för trappan och drog sakta upp dörren helt. Det stank i luften. Lukten stack i näsan. Det gjorde ont i halsen. Jag tog ett steg över tröskeln. Från hallen såg jag rakt in i vardagsrummet. En bomb hade slagit ner mitt i mitt hem. Jag rusade runt i huset. Överallt samma vandalisering. Nu förstod jag den konstiga odören. Här och där hade någon satt eld på mina grejer. Sen släckt efter en stund. Antagligen. Annars skulle hela huset ha brunnit upp.

Svalan

En svala har flyttat in under ladans tak

Som en blixt drar fågeln iväg över trakten

Idag landar den och vandrar mot mig steg för steg i sakta mak

Spejar med ögon som pepparkorn och visar hela prakten

Meningen

Utmaningen var:

Tag en skönlitterär bok. Slå upp sidan 50. Välj en mening på mitten av sidan och använd den meningen i din text (på ett eller annat sätt).

Jag valde 

"Den föga aptitretande middagen bestående av kycklinglever och mjölk som jag tycks ha intagit har gått samma väg."

ur Minnen av framtiden av Siri Hustvedt

Jag är hungrig. På ett underligt sätt. Hungrig men inte hungrig. Jag har faktiskt ätit middag redan. På vernissagen bjöds det på kvällsmåltid. Besvärlig förtäring på en utställning, äta stående med bara en plastgaffel att spetsa köttet med. Den föga aptitretande middagen bestående av kycklinglever och mjölk som jag tycks ha intagit har gått samma väg som lunchen. Upp genom strupen och ut i toalettholken. Minnen av kvällen är diffusa, men jag kommer ihåg att jag aldrig hann studera konsten, ens. Istället vacklade jag de fem kvarteren hem, stupade i säng och somnade tvärt. Och nu är jag vansinnigt sugen på något, men vet inte vad.