Kevin

En ny scen med en ny man i en annan tid än i min lilla text igår:

Jag hörde en låg knackning på dörren.

"Karin!"

En väsande röst som jag direkt identifierade. Det var Kevin. Under någon sekund tvekade jag.

"Karin!"

Jag kravlade upp ur sängen, tassade barfota fram till dörren och låste upp. Kevin stod utanför enbart iklädd knallröda korta kalsonger med vita kanter. Han log.

"Blev du rädd?"

Han viskade teaterhögt. Samtidigt som jag skakade på huvudet sträckte jag på halsen för att försöka kontrollera om det var tomt i korridoren. Förutom Kevin.

"Du behöver inte vara orolig. Ingen annan här. Kan jag komma in?"

Jag stod kvar i dörröppningen utan att röra på mig.

"Men du, släpp in mig."

Nu använde han ett aning högre tonläge vilket gjorde att jag flyttade mig en bit från dörren. Han gled snabbt in i rummet. Nu såg jag att han höll ett litet paket i ena handen. Ett typiskt sådant paket som flickor brukar bli glada över att få. Jag satte mig inte på sängen utan gick fram till fönstret och placerade min bak på den breda fönsterbrädan. Medveten om att den skulle hålla för min tyngd. Ofta satt jag där och tittade ner på gatan och den minimala snutt av havet som kunde skönjas mellan två hus.

"Den här är till dig."

"Den kan jag inte ta emot."

"Visst kan du."

"Men varför?"

"För att jag vill att du och jag ska bli ett riktigt par."

Jag vred på kroppen och tittade ut. Stirrade på den blå skymten i fjärran. Vågorna som lojt slog in över Brightons breda sandstränder. Jag tyckte att jag till och med kunde se en bit av den enorma piren.

"Tack i så fall."

 

Helt fel

Nästan direkt ångrade hon sig. Det var helt fel. Visst var det? Eller var det rätta att göra i hennes situation? Det snurrade i huvudet. Det gick inte att få ordning på tankarna. Hon skakade på huvudet och försökte tvinga sig själv att tänka klart. Om hon var riktigt ärlig mot sig själv. Då var det ingen tvekan. Hon älskade inte Bertil. Hade aldrig gjort och skulle aldrig komma att göra. Men han gav henne ett lugn, en trygghet. Hur länge skulle den känslan räcka? Hur länge skulle deras äktenskap hålla?

Hon betraktade honom där han kom gående över gårdsplanen. Bertil med sin taniga kroppsbyggnad. Alla kläder satt alltid för löst på honom, liksom fladdrade i vinden som en flagga på en flaggstång. Och trots att han ännu bara var trettio år hade håret börjat glesna ovanför pannan. När han stod med ryggen till hade hon sett en kal rund måne längst upp på hans hjässa. Hon reste sig upp från stolen och gick honom till mötes.

Avskärmad

forts. på inlägget

måndag 23 maj 2016

En rutinsak



Jag hoppade ner på plastgolvet och stirrade på mig själv under några sekunder. Pastellblå ögonskugga och mörkblå färg på mascaran. Läpparna glänste av fett cerat. Jag vände mig om och gick ut ur badrummet. Utan att bry mig om att kolla i listan när nästa buss gick, satte jag på mig poplinkappan och gick ner på gatan.

När jag stod vid hållplatsen och väntade sträckte jag på ryggen. Sänkte axlarna och ställde mig en aning bredbent för att kroppens tyngd mot fötterna skulle fördelas jämnt. Jag hade en knepig dubbel känsla i magen. Jag kände mig avskärmad från de andra människorna, som precis som jag stod otåligt väntande på nästa buss med ett glasartat uttryck i ögonen. En man i grå rock tittade rakt på mig. Blicken var livlös, som om han var blind. Det kunde lika gärna vara hur många mil som helst emellan honom och mig. Ingen av de andra resenärerna hade en aning om vad jag hade upplevt i mitt liv och jag visste inget om dem. Vi var inte heller intresserade av att få veta. Våra hjärnor var uppfyllda av helt andra saker. På allt utom på dem som stod närmast oss, just nu.

Samtidigt var jag väldigt närvarande. Mer fokuserad än normalt. Mina axlar skälvde till. Jag ryste fast det var ljummet i luften. Till slut skulle jag göra rätt för mig. Jag skulle vittna. För första gången i mitt liv bli utfrågad av en polis. Stolt över mig själv klev jag på bussen. Att göra det rätta, gick det upp för mig, skulle bli läkande för själen.

Hemma hos

Bild från boken Hemma hos diktatorn av Peter York. På fotot ser man ett av rummen på Lenins lantställe.



Min lilla berättelse:

Det var här hon alltid satt och skrev. Trots att platsen inte var optimal. Fåtöljen var egentligen bekvämare att sitta och läsa i, bakåtlutad med ryggen vilande mot ryggstödet. Att skriva där tvingade henne att hela tiden luta sig framåt och ställningen gjorde att hon fick ont i hela kroppen. När hon sent omsider reste sig upp var hon så stel att hon var tvungen att räta på sig väldigt försiktigt och lite i taget.

 Men ändå, stämningen i rummet. Det fanns så mycket att vila ögonen på om inspirationen sinade. De ljusa möblerna, solljuset som sipprade in genom fönstret och de skira vita gardinerna. Hängbjörken utanför vars löv precis slagit ut i en lidelsefullt grön ton. Ibland fann hon sig själv stirrande på det slitna mönstrade parkettgolvet eller på det sirliga mönstret i väggdekorationen. Hon brydde sig inte om hur länge hon suttit så. Tiden var inte viktig. Det här var hennes liv. Ett alldeles speciellt tillstånd som bara var hennes.

 

En rutinsak

Det var så underligt. Trots att hon visste att hon var oskyldig kände hon nervösa muskelryckningar i ögonlocken och det dånade i huvudet. När hon lade på luren stirrade hon på handen som darrade och hur hon näst intill missade telefonklykan. Det var ju bara ett vittnesmål, precis som polismannen hade sagt. Men hon hade ju inte en aning om vad polisen skulle fråga. Eller på vilket sätt. Om de var tuffa och försökte göra henne ännu nervösare än hon redan var. Tänk om de misstänkte att hon på något sätt var inblandad? De kunde ju inte veta. Hur var det de alltid sade i filmer?

"Det är bara en rutinsak. Bara för att vi ska kunna utesluta dig som misstänkt. Det är väl bra, eller hur?"

Det var viktigt att hon klädde sig på ett sätt som ingav förtroende. Inte de slitna blåjeansen, t-tröjan och svarta skinnjackan. Kjol och blus fick det bli. Hon reste sig upp och gick fram till garderoben. Slängde upp den och bligade på det väldigt begränsade innehållet. Fanns det någon kjol över huvud taget? En gammal mörkblå veckad från gymnasietiden. Den var kort, räckte bara ner på halva låret. Men ändå bättre än gamla Levisjeans med fransiga nederkanter. En vit bomullsskjorta som hon ärvt från pappa drog hon ner från galgen. Hon kunde klämma in den innanför kjollinningen. Snabbt satte hon på sig kläderna och gick in i badrummet. Hon ställde sig på toalettlocket för att kolla i spegeln. Hyfsat. Så fick det bli. Hon tittade på klockan. Redan sen. Måste sticka om hon skulle hinna till den överenskomna tiden.

Skolan

"Jag var skitdålig i skolan", sa han. "I vissa ämnen var det nära att jag inte fick några betyg alls."

Han drog med fingrarna genom de få grånande hårtestar som fanns kvar strax ovanför pannan. Håret åkte omedelbart tillbaka och la sig över ögonbrynen.

"Skolkade du?"

"Det hände ofta. Alltså i vissa ämnen som jag inte gillade. Samhällskunskap och historia. Och svenska. Men jag var närvarande så pass mycket ändå att lärarna var tvungna att ge mig en etta. "

Han satte upp ett pekfinger i luften och skakade det åt hennes håll som om han förmanade henne.

"En etta?" frågade hon och satte huvudet på sned och log. "Var det bra eller dåligt?"

"Du vet, jag gick i skolan för så jäkla länge sen, så du har inte en aning. På den tiden hade vi 1-5-betyg. Och en etta var dåligast."

"Det har ju gått bra för dig ändå, eller hur? Du är ju en riktigt duktig entreprenör. Tjänar mycket pengar. Visst?"

"Jag har haft tur. Jag halkade in på entreprenörsbanan på ett räkskal. Sen har det bara rullat på."

Måste

Efter första handslaget. Sen fanns det inget stopp. Rösten, högt upp i falsett. Efter en stund var hennes knyckiga läppar och tänder det enda jag uppfattade. Det surrade i mina öron. Jag hörde inget längre. Alla urholkade ansikten som var vända mot henne. Stirrande tomma ögon. Mitt huvud. Som om hjärnan invaderats av en hop med myggor som ångrat sig och som nu desperat försökte komma ut.  Så det avlägsna skimret som närmade sig. Den distinkta förnimmelsen av att allt klarnade. Jag uppfattade ljud igen. Hon sa:

" Jag måste prata hela tiden. Jag klarar inte av när det är tyst"