Glädje

Du kom en gryning

En tid av lust och lycka

också med smärta

Jag ser på dig och tänker

Du är min kronprinssessa

Tiden

Idag puttar mannen en rullator framför sig.

Klädd i tomatröd jacka och vita jeans går han med korta steg.

Han lutar sig tungt över gåstolen. På skälvande ben tar han sig sakta framåt.

Emellanåt tvingas han ta en omväg runt snöhögar.

Trots det fastnar han i små upphöjningar av snö.

Då rätar han upp den krumma ryggen och står still några sekunder.

Otroligt nog hinner han fram till spårvagnen innan den drar iväg.

När den passerar mitt fönster hinner jag se hur mannen dimper ner på ett säte,

höjer huvudet och vinkar till mig.

Lågan

Lågan inom mig

Den finns där så länge jag lever

Jag tröttnar ibland

Orkar inte

Dunkar huvudet i väggen

för att dölja smärtan i bröstet

Det funkar inte alls

Jag inser att så är mitt liv

Jag kommer inte undan

Måhända vill jag inte heller

Kamp

Du var stark

Bra på närkamp

Jag var svag

Urusel på närstrid

Jag gick undan

Du gick på

tills den gången

då jag fick nog

Giganten

Under tiden Agnes släntrade ner längs gatan slängde hon blickar in i skyltfönstren. Vid ett fönster stannade hon med ens. Något i det mörka blanka glaset hade fångat hennes intresse. Något bekant. Utan att se skyltdockorna iklädda säsongens kläder stirrade hon. Han stod precis bakom henne. Hon vände sig sakta om. Riktade blicken rakt på mannen.

Chocken gjorde henne stum. Var det verkligen han? Giganten inom filmvärlden. Till och med en jättestor kändis i Hollywood. Kunde det vara sant?

"Vad är det med dig? Har du fått syn på en vålnad?" sa han.

Leendet som spelade på hans läppar tog udden av de konstiga frågorna. Agnes kunde inte låta bli att attraheras av hans mun. Den var lik Elvis Presleys. Lika mjukt formad, plutig med kurvig överläpp. Så böjde han sig ner mot hennes ansikte. Öppnade munnen och placerade sina läppar mot hennes. Hon ryste av den lena, fuktiga förnimmelsen.

"Vad håller du på med?" hörde hon en röst säga i hög ton.

En röst hon kände igen. Hennes man.

Min framtid

Om framtiden kan jag inget veta. Tänk om jag kunde se in i framtiden. Ingen behaglig tanke. Eller är det? Jag kan inte låta bli att vara nyfiken. Jag som alla andra går mot den oundvikliga döden.  Kommer jag att lida? Gör det ont att dö? På något förunderligt sätt vill jag veta men ändå inte. 

Kommer jag att tycka att det är skönt att äntligen få återgå till något oidentifierbart jordaktigt i Moder Natur? Eller kommer jag att ha ångest över min kropps förfall? Min hjärna som skrumpnar ihop.

Kommer jag att bli frustrerad över att jag inte får svar om livets uppkomst? Om stjärnorna. Om hur universum har uppstått. Vilket öde som väntar vår planet. Hur länge det dröjer innan människan förgör sig själv.

Kanske lever jag så länge att jag får svaren.

På nytt

Taket var kritvitt

hela rummet var vitt

En reva i takfärgen

kastade gnistor i form av en blixt

De svåraste i livet var att inte ge upp

Hon var klädd i bländvitt

kvinnan som stod i dörröppningen

Hon drog på smilbanden

Du förstår väl? sa hon

gåvan i att få en ny chans