Tätt ihop

Gardiner i sammetstyg följde fönstrens linjer från golv till tak. En kristallkrona med tända nästan nedbrunna stearinljus gav rummet ett dämpat gulaktigt ljus. Svaga vindilar gjorde att ljuslågorna flämtade. Vajade som sensommarsäd i en åker. Långsamt tog vi av oss våra kläder. Vi betraktade varandra oavvänt. Dina kinder glödde. Under tystnad lät vi ett plagg i taget ramla ner på golvet. Toner nådde mina öron; Nights In White Satin med The Moody Blues. Jag nynnade, gungade i takt med musiken. Nakna sträckte vi oss mot varandra, vi lät våra händer mötas. Tätt ihop sjönk vi ner på silkesmattan. Du la dig på rygg. Det surrade i hela min kropp, kinderna hettade och jag hörde att jag flåsade. Jag böjde mig ner över dig. Min näsa och mina läppar nuddade vid din hud. Följde lårets svängning, fortsatte uppför höftens sluttning. Med munnen nöp jag lätt i armens muskler. Med läpparna följde jag bröstets krökning tills jag fann din halsgrop. Girigt fångade jag in doften av dig. Din lukt hypnotiserade mig. Jag placerade min mun över din mun. Öppnade dina läppar. Våra tungor mötte varandra.

Busshållplatsen

Janne sprang ut före mig.

– Jag rusar, ropade han på väg ut, annars missar jag bussen. Kan inte komma för sent idag.

Jag fortsatte lugnt att avsluta tandborstningen. Tog sen på mig min bronsfärgade dunjacka och drog på mig kängorna.  Den lilla plastkassen, på vilken det stod ”den här läckra lunchen har jag gjort själv”, stod beredd för mig att lätt och ledigt greppa vid ytterdörren. Det var kallt ute. När jag kom ut på gatan bolmade vit rök ut ur min mun och näsa. Jag var tvungen att skrapa rutorna. Istäcket på rutorna satt som fastklistrat med superlim. Jag klev in i bilen, motorn morrade igång och jag satte igång fläkt och sitsvärme på högsta.

I korsningen Slottsskogsgatan/Godhemsgatan svängde jag höger för att ta mig förbi busshållplatsen och sen ut på Kungsladugårdsgatan. Uppfattade med ens att det var någon intill bilen.  Som måste stått mitt i körbanan. En mans ansikte helt nära framrutan. Ögonen. Jag såg hat i blicken. Jag bromsade aldrig. Jag rattade och gjorde en grov gir. Körde vidare. Jag fick en bestämd känsla. Det hade varit något bekant över mannen. Jag kollade i backspegeln. Han stod kvar mitt i gatan. Hade vänt sig om och stod alldeles still och såg efter mig. Det var Janne. Åkte inte han med bussen? Han stirrade. Jag stannade aldrig.

Elin och skolan

– Elin, idag ska du och jag gå till din systers skola.

Mamma stod i dörren till Elins och Annas gemensamma rum.

– Varför det? frågade Elin och satte sig hastigt upp i sängen.

– Vi ska prata med rektorn om att pappa och jag vill att du ska börja där nästa höst.

– Mamma, jag vill börja nu!

Elin tog ett skutt upp ur sängen och sprang fram till mamma.

– Ja, fast du får nog vänta lite.

– Jaha, men när ska vi gå, mamma?

– Vi går efter lunch. På det sättet kan Anna ta sällskap med oss hem.

Skolan såg jättestor ut. Elin kände sig lite rädd. Tur att hon höll mamma i handen. Det var som om en jättejätte ställt sig framför mamma och henne och gjort världen alldeles mörk. En dam med håret uppsatt i en rund knut satt bakom ett skrivbord.

– Välkomna. Ni kan sätta er där borta, sa hon och pekade på två stolar som stod på rad invid väggen. Rektorn är snart ledig.

Dörren in till rektorn var stängd. En liten skylt med två runda knappar var uppsatt bredvid hans dörr. En av knapparna lyste illande röd. Det gjorde ont i ögonen när hon tittade på den. Mamma och Elin satte sig ner. Elin nådde inte ner till golvet när hon lutade sig mot stolens ryggstöd. Det gick inte att undvika att höra den mörka rösten rakt genom den stängda dörren.

– Om du inte slutar så ska jag slå dig gul och blå.

Elin tittade upp på sin mamma, mamma tittade inte tillbaka, hon såg stint rakt fram.

– Om du gör så igen, så ska jag klippa till dig så att du aldrig glömmer det.

– Mamma, viskade Elin, vi går hem, sa hon och ställde sig upp och drog mamma i armen. Jag vill inte gå i den här skolan.

 

Världen utanför

Jag svävade i rymden

Svängde och snurrade i vågor

Min blick lämnade aldrig kraften

Jag kände trycket dra hårt i min kropp

Fortare och fortare

Energin tvingade mig med på resan

Jag släppte kontrollen

och gled in i en annan värld

Evas liv

Eva hade förberett för picknicken i flera dagar. Kall inkokt kyckling. Vit duk, tallrikar, bestick, glas, kaffekoppar. Sockerdricka till maten och kaffe i termos. Efterrätt? Kanske lördagsgodis. Att vara hemmafru var ingen lek. Aldrig riktigt ledig. Jobb egentligen dygnet runt.  Barnen sov aldrig en hel natt i sträck och Kalle tyckte inte att det var hans bord att gå upp och trösta om något av barnen vaknade av en mardröm och ropade på mamma. Fast så såg inte omgivningen på hennes tillvaro.

                             – Vad gör du hela dagarna? frågade en av hennes mans kollegor, Bert.

Berts fru, Ingrid, gick till frisören varenda förmiddag hela veckan, alla dagar utom söndag, för att hennes privata frisör skulle sätta upp hennes mörka hår i en perfekt svinrygg, där inte ett enda hårstrå fick ligga fel. Ibland, på väg till dagens inköp på Jansons ICA, mötte Eva Ingrid när hon färdigfriserad kom ut från salongen. Eva tyckte att hon såg konturerna av sig själv i Ingrids blankborstade hår.

– Du måste ha hur mycket tid som helst för dig själv, fortsatte Bert och blinkade med ena ögat, jag kanske skulle komma hem till dig någon dag och se vad du gör, egentligen.

Ibland drog tanken genom hennes hjärna; jag är ett tjänstehjon, som en piga. Snabbt motade hon bort funderingen. Eva mådde illa av den. Kanske skulle hon kunna börja jobba när barnen blivit lite större. Men vad skulle hon kunna få för jobb? Passa barnen i en familj där bägge föräldrarna arbetade? Barnflicka, sa hon högt för sig själv. Det kändes som om hon var för gammal för det redan nu.

Kalle hade sakta rattat bilen längs stora vägen. Han letade efter ett ställe där han kunde parkera bilen precis intill. Efter en stund hittade de en rastplats placerad vid foten av en bergvägg, lämpligt försedd med ett träbord och sittbräder. Berget gav skydd för vinden, tyckte Kalle. Eva hade dukat fram lördagskycklingen. Hon och sonen skulle hämta efterrätten som låg kvar i bilen. Lördagsgodis. Hon rotade runt i väskan. Hur Eva än ville, nej, det låg inte i där.

                             – Men, Eva, vi väntar här. Har du glömt? Eva?

Bland molnen

Barnatro, undrar hon, vad är det? Är det skillnad på den tron och på den vuxna tron? Barnatro, barnatro, till himmelen du är en gyllne bro, sjöng Anna-Lisa Öst (Ejnar Westling skrev). Hon funderar, kanske är det så att barn tror på en gud som varande en farbror med skägg som sitter uppe bland molnen (och tittar ner på sina invånare) och att det är först när individen blir myndig som den förstår symbolik.

Hon grubblar; hur tänker sig vuxna att gud ser ut? Vad är gud? Vad består gud av? Är det frågor som inte går att besvara? Det är alla föräldrar, tror hon, som lär barnen att gud är en person som sitter långt där uppe, för evigt oåtkomlig. För henne känns det som att det är att ge barn för svag tankeförmåga. Vuxna tror att barn tolkar allt bokstavligt, att de är oförmögna att se företeelser i bilder.

Eller, är det hennes tankar som är förlegade, oåterkalleligt bortforslade till bortom evigheten? Ingen, vare sig barn eller vuxna, ser längre på gud på det viset. Frågan är då: Hur ser människor nu för tiden på gud? Du ska inga gudar hava jämte mig. Dessa ord till trots: Är allas vår gud samma som alla andras?

Garnet

Utan att fråga mamma hade Elin och hennes syster Anna hand i hand promenerat upp till det lilla skogspartiet som låg en bit bort från det lilla radhuset de bodde i. Eftersom det var en regnig höstdag var de klädda i regnkappor med huva och gummistövlar. Elins kappa var jordgubbsröd medan Annas var himmelsblå. Annas blonda korta lugg stack rakt ut ur huvans kant.

                             – Kom, sa Anna och vinkade åt Elin.

Elin var en aning rädd, men gick ändå efter. Hon stirrade ner på Anna bruna gummistövlar och för varje steg trampade hon sin storasyster en aning på hälarna. Med ens kändes det väldigt segt att gå. Det gick inte. Elin hade fastnat i leran och när hon drog upp högra foten satt stöveln kvar i leran och den raggsocksklädda fossingen hängde fritt i luften. På något sätt lyckades hon behålla balansen. Tårar började rinna ner för kinderna.

                             – Mamma! ropade Elin. Mamma!

                             – Mamma! ropade Anna.

Precis i den stunden fick Elin syn på mamma. Hon gick med långa kliv genom leran. Elin tyckte att hon såg arg ut.

                             – Vad gör ni ungar! Ni får ju inte gå hit! Har jag sagt! hojtade mamma samtidigt som hon tog ett tag om Elin och hängde hela henne under vänsterarmen, medan hon med den fria handen drog upp en stövel i taget.

Med ett sugande ljud lossnade lerans grepp om stövlarna.

                             – Anna, jag går hem med din syster. Kommer snart och hämtar dig, sa hon och började pulsa rakt över den sumpiga åkern.

                             – Jag som i godan ro satt och stickade. Garnet tog slut. Annars hade jag kanske inte märkt att ni var borta, muttrade hon medan hon banade sig väg genom granskogen.

                             – Sådan tur då mamma, sa Elin med en aning kvävd stämma eftersom hon hängde och dinglade, för dig, att garnet tog slut.

                             – Tyst Elin, inte ett ord till.