Bland molnen

Barnatro, undrar hon, vad är det? Är det skillnad på den tron och på den vuxna tron? Barnatro, barnatro, till himmelen du är en gyllne bro, sjöng Anna-Lisa Öst (Ejnar Westling skrev). Hon funderar, kanske är det så att barn tror på en gud som varande en farbror med skägg som sitter uppe bland molnen (och tittar ner på sina invånare) och att det är först när individen blir myndig som den förstår symbolik.

Hon grubblar; hur tänker sig vuxna att gud ser ut? Vad är gud? Vad består gud av? Är det frågor som inte går att besvara? Det är alla föräldrar, tror hon, som lär barnen att gud är en person som sitter långt där uppe, för evigt oåtkomlig. För henne känns det som att det är att ge barn för svag tankeförmåga. Vuxna tror att barn tolkar allt bokstavligt, att de är oförmögna att se företeelser i bilder.

Eller, är det hennes tankar som är förlegade, oåterkalleligt bortforslade till bortom evigheten? Ingen, vare sig barn eller vuxna, ser längre på gud på det viset. Frågan är då: Hur ser människor nu för tiden på gud? Du ska inga gudar hava jämte mig. Dessa ord till trots: Är allas vår gud samma som alla andras?