Skräp

Vad är skräp? Sådant som jag slängt i soporna? Men om någon annan plockar upp mitt skräp ur sopcontainern och börjar använda mitt skräp, omvandlas det då till icke-skräp?

Valet fanns inte

Det fanns inget val. Ingen vilja till förändring kunde upptäckas, tvärtom. De hade tvingats konstatera att det var omöjligt att rubba den blytunga orättvisan. Det gick inte längre att stumt betrakta hur tiden gick bakåt. Hon hade bestämt sig för att göra något. För sin egen och andras skull måste hon ut och visa sin inre styrka, lojalitet och sitt mod.

Vi räds inga upplopp hade de sagt, för otrogna sabotörer känner vi ingen pardon.

När hon kom ut drogs hon genast med en stor klunga människor nerför gatan. Män och kvinnor vandrade tillsammans i armkrok. Som en enda existens rörde de sig mot centrum av staden. Alla var tysta, såg på varandra med uppspärrade ögon som utstrålade både rädsla och trots på samma gång.

Trots sireners öronbedövande tjutande kunde hon svagt uppfatta skrik och vrål från kvarteren lite längre bort. Kvinnan intill kramade hennes hand extra mycket, fångade hennes blick och mimade: Vi ska klara det tillsammans!

Hon låg på gatan. Män och kvinnor stod på knä bredvid henne. Du är skjuten, sa någon. Rör dig inte. Försök hålla ut. Blunda inte. Hjälp kommer.

Matt. Tung. Trött, så trött. Vill bara sova.

Tidningsläsning

Våren 2008

Hon var djupt förälskad. När de till slut fick möjlighet att spendera en natt tillsammans och vaknade i samma säng, kändes hennes kropp alldeles sprittande. Vid frukostbordet lite senare sneglade hon på hans mörkbruna hår på bröstet och på axlarnas mjukt bulliga former. Hon ansträngde sig för att inte stirra. Tuggade i sig ostfralla utan att vara mentalt närvarande. Efteråt slog de sig ner i soffan och skulle läsa söndagstidningen. Det var en orubblig vana hon haft i många år. Att inte få läsa den lokala dagstidningen varje dag hade alltid känts fullständigt otänkbart. Den här gången fladdrade bokstäverna framför henne, hon fick ingen som helst styrsel på artiklarna. Läste samma mening om och om igen. Vibrationerna från hans varma kropp distraherade. Hon la ifrån sig tidningen, vände en aning på kroppen, mot honom. Hon mötte hans blick.

Våren 2010

Hon ville så gärna uppskatta honom. Beundra hans manlighet och hitta tillbaka till skälvningarna. Hon tog en slurk kaffe med mjölk ur den stora frukostskoppen, såg upp från tidningen och betraktade honom en stund. Han rörde sig inte, satt djupt försjunken i Göteborgspostens ekonomidel.

– Martin?
…
– Martin?
– Öh? sa han utan att sluta läsa.
– Martin, vill du vara så snäll och se på mig. Se mig.

Gott intryck

Något känns avigt under den svarta knäkorta yllekjolen med nedsydda breda veck. Känslan är att underbyxornas resår håller på att lossna och är på väg ner över låren. Säker nu, hon känner att de befinner sig nära knäna. För att hindra trosorna från att glida ända ner och lägga sig kring hennes högklackade bordeauxröda pumps, trippar hon fram. Det blir svårare och svårare att ta nya steg framåt. Hon får vrida benen inåt, gå med knäna ihop. Det blir ohållbart. Måste lösa problemet. Känner svett klibba under armarna. Där borta på andra sidan gatan står han. Han har sett henne. Höjer handen över folkmängden till en hälsning. Tio meter ifrån varandra. Lisa stannar abrupt, släpper en aning på de hopträngda knäna, höjer högra foten, sen andra. Drar ilsnabbt av sig de vita bomullstrosorna. Han fångar hennes blick. Lisa knycklar till trosorna och trycker ner dem i sin lilla aftonväska i svart sammet. De får precis plats. Hon anar hans skarpa blick. Har han sett?

Mingel

Det är lika bra att jag erkänner direkt. Jag kan inte mingla. Kan någon berätta för mig hur jag ska göra? Jag blir fullständigt paralyserad av rädsla när jag kommer in på en fest och ett antal människor redan har formerat sig gruppvis i täta cirklar. Jag får en vision av jag betraktar klungor av ogenomträngliga tjocka och höga granar, som verkar totalt omöjliga att forcera. Vad är meningen att jag ska göra? Gå fram till en slumpvis utvald skara, knacka en av dem på axeln och fråga om jag får vara med? Jag hör i andanom hur min röst klingar kraxig och osäker. Är lösningen att komma först till festen? Åtminstone vara så tidig att det obehindrat går att glida in i en skock? Eller ska jag helt enkelt bara tacka ja till mindre, intimare fester, där alla kan sitta ner runt ett bord? Där jag hoppas kunna känna trygghet och att min röst kan fångas upp utan att jag behöver gasta högt?

Jag ser

På långt håll ser jag siluetten mellan de höga träden i backen upp mot Landala kyrka. Han står bredbent alldeles framför den höga träporten till kyrkan. Vad är det för mörkt bulligt som ligger runt hans knän? Jag ser att han rör på kroppen, liksom gungar en aning neråt, sen uppåt. Jag hör att han stönar högt. Nu klarnar blicken och jag ser mannen tydligt. Det är en ung kille. Hans lite krumma ben lyser bleka och han håller ett kraftigt tag runt snoppen. Han drar kraftigt fram och tillbaka medan han oavvänt stirrar på mig. Jag blir inte rädd. Istället bubblar ett fnitter upp genom halsen och jag skyndar på stegen. Ser rakt ner i backen och drar iväg med långa steg. Jag vill inte irritera mannen i onödan

Bo

Min svåger heter Bo. Bo bor i Ockelbo i Gästrikland. Ingen får kalla honom Bosse. ”Jag är ingen jäkla Bosse”, brukar han ofta utbrista i en ton som gör att alla förstår hur illa han tycker om det. Han är ofta förargad. Till exempel när Bo kör bil. Alla andra, nåja nästan alla andra, kör som drullar, menar Bo, håller sig inte i högerfilen så att han kan köra om. Han vill hålla sitt eget tempo och inte bli hindrad av långsammare förare. Det hör inte hit om de kör i laglig hastighet.

En gång blev Bo stoppad av polisen. Poliskonstaplarna påstod att de hade legat bakom honom länge och iakttagit att han hade bytt fil uppseendeväckande ofta. Kört slalom som de sa. Inte en enda gång hade Bo med blinkers visat att han ämnade ändra riktning. ”Såg du inte att vi låg bakom dig?”, frågade polisen. Det fick han erkänna att ”det gjorde jag nog inte, nej, tyvärr”, sa han och blinkade med ena ögat mot den ena av de två poliserna som råkade vara en kvinna. Flirtandet hjälpte inte Bo. Hon svarade inte ens, betraktade honom bara tyst några sekunder. ”Kan jag få se på körkortet”, sa hon sen samtidigt som hon långsamt drog fram block och penna ur innerfickan på den svarta läderjackan. Jag, som satt i baksätet, hörde hur det knarrade i lädret när hon rörde sig. Makligt tryckte hon fram spetsen på kulspetspennan i svart plast och utfärdade nogsamt en böteslapp på kr 2000.