Bruset

Konstant, utan uppehåll hör jag hennes röst. Hon ändrar aldrig röstläge. Höjer aldrig rösten, sänker den inte. I mitt huvud förvandlas stämman till ett ständigt ihållande brus, ett ordrikt malande med ett och samma mässande tonfall.

Efter en stund förvandlas orden till stiletter som skär in i min hjärna, som rakbladsvassa stick. Det värker intensivt under hjässans tunna skinn. Jag inser att trots hennes ordrikhet uppfattar jag inte ett enda ord. Vad pratar hon om? Jag har inte den blekaste aning.

Skulle hon vägra?

Hon måste ha varit helt galen. Varför, varför hade hon bestämt sig för att gå på en blind date? Vem vet, han kanske visade sig vara en sinnesrubbad psychotyp? Tänk om han tvingade henne att göra något hon inte ville? Att vägra var ingen idé. Vid den tidpunkten var det nog redan kört. Hon med sina etthundrasextio centimeter och femtiotre kilo skulle inte ha en chans. Han kunde slänga iväg henne som om hon varit en vante om han ville. Fast, det var ju därför hon valt att träffa honom på ett café. Ett stort populärt café, mitt inne i centrum. Fullt med folk. Var det bra, förresten? Mycket folk. Tänk om någon hon kände fick syn på henne med en främmande karl? Gjorde väl inget om han visade sig vara snygg, förstås. Men annars? Nej, vilken mardröm om hon satt där med ett monster till man när Pernilla fick ögonen på henne, banade sig väg fram till deras bord och ville bli presenterad. Jäklar. Vilken mardröm. De fick helt enkelt sätta sig allra längst in i lokalen, där hon hade bra uppsikt. För nyfiken var hon. Kunde inte låta bli. Det kittlade i magen. Kanske, kanske skulle det bli ett jättenapp. Var det han? Han den långe mörke, där precis intill porten. Det måste vara han. Han stirrade lite för mycket för att det skulle kännas bekvämt. Men han såg snäll ut. Hon tog några steg mot honom för att kunna möta hans blick på nära håll.

Fanns det ett samband?

Limegrönt fint tunt thaisiden. De hade varit och köpt tyget tillsammans. Han ville vara med och bestämma och välja. Det var nog ovanligt, trodde hon, att brudgummen engagerade sig i brudens klänning. Ofta hade hon lyssnat till väninnor där alla hade varit fullständigt överens om att han absolut inte skulle få se bruden förrän framme vid altaret. Så dumt, hade hon tänkt men inte sagt något högt, vi två är ett team som vill göra allt tillsammans. Gemensamt komma överens om hur brudens klänning ska se ut och även brudgummens klädsel, naturligtvis. De började med att släpa hem tjocka tunga modekataloger som de fick låna av damskräddaren. Bläddrade, kollade hundratals klänningar och letade efter en lämplig modell.

Till slut hittade de en ärmlös kort slank modell med en liten piffig kineskrage. Perfekt. Den skulle passa både bruden och tyget.

Besöken hos skräddaren blev många. Klänningen måste passa in i minsta detalj. Till slut var de nöjda alla tre och överraskade blev paret när det visade sig att skräddaren, utan att de tu visste om det, hade sytt en strutformad liten väska i samma tyg till bruden och en slips till brudgummen.

De var mycket lyckliga. Vigseln genomfördes i en liten vitrappad typisk skånsk kyrka, för länge sen byggd på en av Brösarps backar. Utsikten var vidunderligt vidsträckt över havet. Kyrkans inre var utsmyckat med uråldriga tak- och väggmålningar vars färger blivit blekta av flera århundradens solljus som sipprat in mellan de höga blyinfattade kyrkfönstren.

Efter ceremonin förseddes klänningen omsorgsfullt med ett skydd i vit tjock plast, dragkedjan drogs upp och den hängdes in i garderoben. Där hittade hon den en dag flera år senare när hon av någon anledning rotade längst in. Hon sjönk ner på golvet. Hur kunde hon glömma bort klänningen? Just den klänningen. Varför hade hon bara använt den en enda gång i samband med bröllopet? Och sen aldrig mer.

La'gårdskarln

Min farfar var bonde. Tillsammans med sin bror arrenderade han Bernshammars herrgårds jordbruk under många år. Jag och mina syskon tillbringade många sköna somrar med att bada i Hedströmmens iskalla forsar, gömma oss i höstackar, mata höns och reta tjuren. La’gårdskarln på gården var en riktig stofil. Vi tyckte han var konstig och vi var en aning rädda för honom, men mest nyfikna. David hette han, men vi pratade alltid om honom som la’gårdskarln. Han var liten till växten, inte mycket längre än vi som var barn. Dessutom klev han omkring i tre nummer för stora gummistövlar som gjorde att intrycket av honom blev än mer kortväxt. Stövlarna hade han på sig i alla väder, heta som kyligt regniga dagar. Varma sommardagar tog han dock av sig den röd- och blårutiga flanellskjortan och hade bara sin långärmade undertröja i bomull under den mörkblå overallen. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin såg hans hår, det doldes helt och hållet av den mörkblå kepsen med mörka svettfläckar. Det lät så lustigt när han gick. Antagligen för att han fick knipa med tårna för att få stövlarna med sig i varje steg.

- Får vi följa med dig och mota korna? vågade vi fråga ibland.
- Hmpfr, sa han och räckte fram piskan till mig.

Piskan hade han hämtat i naturen. Alltid var den av pil med en tofs gröna blad fortfarande hängande längst ut, som han bara touchade korna med, nästan som om han smekte kossorna över ryggen. Han var djurvän och skulle aldrig ha skadat korna. De behövde bara lite vägledning ibland för att komma hem till mjölkningen i tid. Speciellt Stjärna och Fröken Malva försinkade ofta hemkomsten.
Den sommaren jag fyllde tretton år slutade min farfar och hans bror med lantbruket och pensionerade sig. Hela gårdens attiraljer och interiör gick på auktion. Allt försvann, så även la’gårdskarln. Ibland undrar jag vart han tog vägen.

Glassen som smälte

Glassen smälte för tidigt. Eller. Om jag ska säga som det var så glömde jag bort den. Min favorit är annars halvsmält vaniljglass gjord på fet grädde och riktig vaniljstång. Bland det tråkigaste jag vet, är de gånger jag blivit serverad stenhård glass. Jag försöker sticka skeden i glassen, men den är som cement, omöjlig att tränga igenom. Tålamodet att vänta på tining sinar omgående, vilket innebär att jag tar i med skeden så att det gör ont i handen, för att få loss en bit glass. Jag sticker in den i munnen och tuggar försiktigt med öppen mun och isande tänder. Smaken på en för kall glass är obefintlig. Allt som är kallt smakar mindre än det som är varmt eller rumstempererat. Har ni tänkt på det?

Jag skulle åka direkt hem och glasspaketet, som låg i en glasspåse, hade jag lagt i min stora handväska. Tillsammans med alla nödvändiga attiraljer som kvinnor har i sina väskor. Där låg paketet. Allt, allt, inklusive väskans alla minsta prång, var insmort i hallon- och blåbärsglass. Det mesta gick att tvätta bort, men kan jag fortfarande skönja mörka fläckar på min plånbok i ljusbrunt svinläder och den halmfärgade sminkväskan har rosaröda bulligt molnformade märken.

Försäkran

- Kan du göra mig den lilla tjänsten att försäkra mig om att du aldrig säger så mer?

- Det går inte.

- Då funkar inte vårt förhållande längre. Fundera över konsekvensen av det.

- Du förstår inte vad du begär av mig.

- Jodå det gör jag visst. En enkel liten vädjan bara.

- För dig kanske. För mig innebär det att jag hädanefter aldrig kommer att kunna snacka fritt. Det spontana, som är jag, försvinner. Är det verkligen det du vill?

- Det är ju löjligt! En sån skitsak som jag begär av dig.

- Nej, inte för mig. Och förresten, om det är en skitsak, varför envisas du då? Ge dig! Du är så jäkla patetisk.

- Ha! Där sa du det igen!

Olles kök (om att vakna)

Han satt på den ena köksstolen. Den bruna pinnstol som han alltid sett som sin. Hon hade aldrig märkt att någon annan någonsin tagit den platsen. Hans huvud låg lutat mot den röd- och blåblommiga vaxduken, lite snett vilande på den vänstra kinden. Högra handens fingrar omslöt en halväten leverpastejmacka med inlagd färsk gurka. Jag kunde se tandavtrycken i mackan efter ett par stora tuggor. Bredvid smörgåsen stod en stor frukostkopp i engelskt blåvitt porslin. Lite bärnstensfärgat te syntes på botten. Allt var helt stilla och tyst. Jag hörde en fluga surra i fönstret. Den försökte förgäves ta sig ut i friheten. Han skulle aldrig vakna mer.