Lussa

Inte en enda gång under sin uppväxt hade hon fått vara Lucia. Att längst fram i ledet, handflata vilande mot handflata i höjd med bröstet och med sina undersåtar bakom sig, långsamt och rakryggat skrida fram hade blivit något ouppnåeligt för henne. Varje höst när någon annan valdes ut grubblade hon på varför det aldrig blev hennes tur. Var hon inte tillräckligt snygg? Eller var det för att hon hade kortklippt hår? Eller för att hon inte var så lång. Det kanske skulle se dumt ut med en Lucia där tärnorna bakom syntes över hennes huvud? Hon kunde förstås inte sjunga särskilt bra, utan hade en tunn och svag röst som inte klarade av höga toner. När hon i sin ensamhet försökte ta högre toner, kom inget annat ur hennes mun än en hes viskning. Fast å andra sidan hade hon sett att många Lucior inte sjöng utan förblev tysta under hela föreställningen.

I takt med att hon blev äldre blev det som tur var mindre och mindre viktigt att hon aldrig fått glänsa med ljuskrona på huvudet. Men den molande känslan av att inte duga gick aldrig riktigt över.