Ett nödvändigt ont

Jag som hade det så bra och trivdes med friheten som arbetslös. Trots det strävade halva mitt jag efter att få jobb, medan den andra halvan i smyg njöt av att kunna planera dagen efter humör och lust. Samtidigt förmanade jag mig själv:

- Självfallet vill du ha ett arbete. Annars är du ju inte värd något. En parasit som lever på alla andra med ambitioner.

Men vad ville jag egentligen? Lurade jag både mig själv och min omgivning?

- Naturligtvis vill jag inte bara gå hemma, sa jag till mina vänner, allra helst vill jag ha ett jobb. Naturligtvis.

- Ja det är klart, sa mina vänner, självförtroendet går ju i botten av att vara arbetslös.

Gör det? tänkte jag då. Nej, faktiskt, jag tror inte jag håller med. Mitt nya självförtroende är inte så lätt rubbat. Jag vet att jag kan skriva och det är det absolut bästa jag vet. Det räcker. Men det sa jag inte högt. Kändes förmätet. Vem tror hon att hon är? tänkte jag att de hade tänkt, om jag sagt det jag egentligen tänkte. Om ni förstår. Jag har ju inte ens publicerats annat i en nätbok i somras, en slags samling av sommartexter skrivna av olika skribenter. Ja förutom alla texter som finns på nätet förstås.

Jag som hade det så bra. Nu har jag ett heltidsjobb. Dagarna bara svischar förbi, livet springer ifrån mig medan jag jobbar. Så känns det.