Anklagad

- Vad anser du? Kan vi ansvara för att han släpps ut i frihet, någonsin?
- Det är uteslutet.
- Motivera.
- Läkarna är eniga om att han inte har någon självinsikt över huvud taget, lever inte i samma värld som vi andra. Men själv är han övertygad om att han ser kristallklart på tillvaron. Det är alla andra det är fel på. Otäckt, faktiskt, attityden han har. Jag blir svettig, känner mig livrädd när min blick möter hans.
- Det sista väljer jag att bortse från i min bedömning. Nu kallar vi in honom, sa mannen som satt bakom det halvcirkelrunda skrivbordet i mahogny.

En djup suck undslapp honom.

- Det här kommer inte att bli lätt. Håll i dig.

Han nickade kort åt en man i polisuniform som hittills stått tyst, tungt lutad mot väggen. Polismannen rätade på sig, vände sig om och öppnade dörren på glänt. Han höll ett stadigt tag om dörrhandtaget och lutade sig ut genom dörröppningen.

- Det är dags.

En blond välklippt kille i tjugoårsåldern iklädd snäva mörkblå Levisjeans och vit T-shirt klev över tröskeln. Han visade sina jämna vita tänder i ett snabbt leende.

- Äntligen får jag möta er, sa han och tog några hastiga steg fram till den enda lediga stolen i rummet.

Mannen bakom skrivbordet slängde en lång blick på tjugoåringen och harklade sig sen.

- Nu tar vi en sak i sänder. Vi börjar. Sen får du uttala dig.
- Jag förstår, svarade den unge och drog fingrarna genom den lockiga luggen, det är helt OK.