Att bejaka

- Du är inte som de flesta män, sa hon och höll gaffeln högt, pekande åt mitt håll.

Vifta inte med besticken, tänkte jag och hörde min pappas skarpa förmaningar om bordsskick inom mig, men avstod från att kommentera.

- Inte? svarade jag.

Jag kände mig lika förvånad som jag hörde att jag lät.

- Nej, du är ovanlig.
- Hurdå?
- Allt för många män är livrädda för att bejaka sina kvinnliga sidor. Men det är inte du. Du kan sitta och tjata om känslor och relationer en hel kväll.
- Är det så? frågade jag och kände mig uppriktigt överraskad eftersom jag alltid uppfattat mig själv som väldigt manlig.
- Som nu till exempel, du har ju ältat konflikten med din chef i en timme snart. Män i gemen påstår att det bara är kvinnor som tuggar om och tuggar om, i all oändlighet. Det är vi kvinnor, sägs det, som avslöjar det mest intima om våra egna förhållanden. Det skulle inte en man göra. Män pratar bara sport och bilar. Och jobbet, positionen. Inte ens sex, diskuteras. I alla fall inte vad som händer i den egna sängen.
- Så det anses omanligt, att blotta sig? Att avslöja sina svagheter?
- Javisst. Tänk efter. Föreställningen om en machoman är inte att han sitter och mal om sina innersta tankar, sa hon, fortfarande med gaffeln pekande mot mig i höjd med mitt ansikte.

Jag funderade. Hon hade förstås rätt, fast det inte hade fallit mig in förut. Konstigt egentligen. Jag om någon borde väl begripa. Jag med min auktoritäre pappa som aldrig lät mig komma nära. Som under hela sitt liv markerade avstånd och aldrig en enda gång berättade vad han egentligen kände. Tyst och stark. Och nu var min pappa död.

- Jag har ingen riktig manlig vän, sa jag sakta, har aldrig haft.

Jag nämnde inte mina tankar om pappa. Varför gjorde jag inte det? Var jag, trots min utlevelse av min kvinnliga känslighet, rädd för att jag skulle börja gråta?

- Bara manliga bekanta, fortsatte jag istället.
- Där ser du, så synd om många män, vet du. De vet inte vad de missar.