Verandan

Hon satt på verandan i sin käraste korgstol. Den gnisslade så härligt när hon rörde det minsta lilla på kroppen. Utsikten från verandan var vidunderlig. Många hade nog ansett att den inte var något speciellt. De såg bara gröna ängar, det bruna berget i bakgrunden och gödselhögen som befann sig i förgrunden. Mitt i blickfånget en brun oformlig ångande sörja som, när blåsten drog åt hennes håll, fick näsborrarna att vidgas. För henne var bilden mycket vackrare än att ha det blå havet med en skarp horisont i synfältet. Doften skönare än oset av dyngvarm tång på stranden.

En vy över havet talade inte till hennes känslor. Den som de flesta säkert menade vore ett drömpanorama som de kunde betala vad som helst för. Säkert skulle de rynka på näsan och höja på ögonbrynen och undra vad som var så särskilt tjusigt med scenen som utspelades framför dem.

Här hade hon suttit många kvällar, sett en rödgul sol försvinna bakom berget. Just då, med ens, sett månens blekt ljusa sken på himlen. Funderat över livets egenheter. Orättvisor och svårigheter. Nästan alltid kommit på problemlösningar medan hon meditativt blickat ut över nejden. Snabbt hävt sig upp i stolen och ropat: Ja men naturligtvis! Det är så jag ska göra!